Herren är sen till vrede men stor i kraft, han låter ingen gå ostraffad. Herren har sin väg i storm och oväder, och molnen är dammet under hans fötter.

Han straffar havet och låter det torka ut, han låter alla floder sina. Då tynar Bashan och Karmel bort och Libanons grönska vissnar.

Bergen darrar för honom och höjderna smälter. Jorden bävar för hans ansikte, världen och alla som bor där.

Vem kan bestå inför hans harm, vem kan uthärda hans vredes glöd? Hans vrede brinner som eld och klipporna spricker inför honom.

Herren är god, en tillflykt på nödens dag, han känner dem som flyr till honom.

Men med en störtflod förintar han platsen där Nineve står, och mörker förföljer hans fiender.

Vad ni än planerar mot Herren ska han komma med fullständig ödeläggelse. Nöden ska inte komma två gånger.

Om de än är hopslingrade som törnsnår och druckna av sitt drickande, ska de alla förtäras som torrt gräs.

Från dig har en man gått ut, en som tänker ut ont mot Herren, en rådgivare i ondska.

Så säger Herren : ”Hur starka och många de än är, ska de ändå mejas ner och försvinna. Jag har plågat dig, men ska inte plåga dig mer.

Nu ska jag bryta hans ok över dig, jag ska slita av dina band.”

Men om dig, Nineve, har Herren befallt: ”Inga efterkommande ska bära vidare ditt namn. Ur dina gudars hus ska jag utrota alla bilder, både snidade och gjutna. Jag ska göra i ordning en grav åt dig, för du är ingenting värd.”