Ve mig! Det är med mig som när sommarens frukt är insamlad, som när efterskörden efter vinbärgningen är slut. Det finns ingen druvklase att äta, inget tidigt fikon som jag längtat efter.

De fromma är försvunna från jorden, ingen bland människorna är ärlig. Alla ligger de på lur efter blod, var och en vill fånga den andre i sitt nät.

Deras händer är skickliga på att göra det onda. Fursten begär gåvor och domaren mutor, den mäktige kräver vad han vill ha. Så gör de gemensam sak.

Den bäste bland dem är som ett törnsnår, den ärligaste värre än en törnhäck. Det kommer en dag för dina väktare, din räkenskapsdag. Då grips de av förvirring.

Tro inte på en vän, lita inte på en förtrogen. Vakta din muns dörrar för henne som vilar i din famn,

för sonen föraktar sin far, dottern trotsar sin mor, sonhustrun sin svärmor, och var och en har sin egen familj till fiender.

Men jag ska skåda efter Herren, jag ska hoppas på min frälsnings Gud. Min Gud ska höra mig.

Gläd dig inte över mig, du min fiende. Har jag fallit ska jag resa mig igen, sitter jag i mörkret är Herren mitt ljus.

Eftersom jag syndat mot Herren ska jag bära hans vrede tills han tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han ska föra mig ut i ljuset, och jag ska se hans rättfärdighet.

Min fiende ska se det och täckas av skam, hon som sade till mig: ”Var är nu Herren din Gud?” Mina ögon ska se på henne, hur hon trampas ner som smuts på gatan.

En dag ska dina murar byggas upp. Den dagen ska dina gränser vidgas.

Den dagen ska man komma till dig från Assur och från Egyptens städer, från Egypten och ända till floden, från hav till hav och från berg till berg.

Men jorden ska bli en ödemark för sina invånares skull. Det blir frukten av deras gärningar.

Vakta ditt folk med din stav, din arvedels hjord som bor avskild i skogen, mitt i ett fruktbart land. Låt den beta i Bashan och i Gilead som under forna dagar.

Som i de dagar du drog ut ur Egyptens land ska jag visa dem underbara ting.

Hednafolken ska se det och skämmas med all sin makt. De ska lägga handen på munnen, deras öron ska bli döva.

De ska slicka stoftet som ormar, som markens kräldjur. Bävande ska de överge sina hålor, skräckslagna ska de söka Herren vår Gud. De ska frukta dig.

Vem är en Gud som du, som förlåter skuld och inte tillräknar synd hos dem som är kvar av din arvedel? Han håller inte kvar sin vrede för evigt, för han har sin glädje i nåd.

Han ska förbarma sig över oss igen och trampa på våra missgärningar. Du ska kasta alla deras synder i havets djup.

Du ska visa trofasthet mot Jakob och nåd mot Abraham, så som du med ed har lovat våra fäder i forntidens dagar.