Deras hästar är snabbare än leoparder och vildare än stäppvargar. Deras ryttare spränger fram, de kommer fjärran ifrån, de flyger likt örnen som störtar sig över sitt byte.

Alla kommer de med våld i sinnet, stridslystna rycker de fram och samlar fångar som sand.

De gör kungar till åtlöje och hånar furstar. De skrattar åt alla befästningar, de kastar upp jordvallar och intar dem.

Så drar de vidare som vinden, de fortsätter framåt och samlar på sig skuld. Deras egen styrka är deras gud.

Visst har du alltid varit till, Herre min Gud, min Helige? Vi ska inte dö! Herre, till en dom har du satt dem, till en tillrättavisning har du berett dem, du vår klippa.

Dina ögon är för rena för att se på det onda. Du som inte står ut med att se någon orätt, hur kan du se på de trolösa och tiga när den ogudaktige slukar den som är mer rättfärdig än han?

Du gör människorna lika fiskarna i havet, lika kräldjur som inte har någon herre.

De drar upp dem alla med sin krok, de fångar dem i sitt nät och samlar dem i sitt garn. Därför gläder de sig och jublar,

därför offrar de åt sitt nät och tänder rökelse åt sitt garn, för dessa gör deras andel fet och deras mat så läcker.

Men ska de få vittja sitt nät och ständigt dräpa folken utan förskoning?