Азбука веры » Bibeln » Job » гл.24

Job, Kapitel 24

Толкования

Толкования главы

24:1

24:2

см.:Втор.19:14;Притч.22:28;

24:3

24:4

24:5

24:6

см.:3Цар.21:15;

24:7

см.:Иов.22:6;

24:8

24:9

24:10

см.:Ис.58:7;

24:11

24:12

см.:Иов.35:9;

24:13

24:14

24:15

см.:Иов.22:13-14;Притч.7:9;

24:16

24:17

24:18

см.:Быт.49:4;

24:19

24:20

24:21

24:22

24:23

24:24

см.:Пс.36:2;Пс.72:18;

24:25

Шведский

Языки

Varför har den Allsmäktige inga domstider i förvar? Varför får inte hans vänner se hans dagar?

De flyttar gränsstenar, de rövar bort hjordar och för dem i bet.

De för bort de faderlösas åsna och tar änkans ko i pant.

De tränger bort de fattiga från vägen, alla nödställda i landet måste gömma sig.

Se, som vildåsnor i öknen går de ut till sin gärning. De söker efter mat, och hedmarken ger dem bröd åt barnen.

De skördar foder på fältet, de plockar det som finns kvar i den gudlöses vingård.

Nakna ligger de om natten, utan kläder, de har inget att skyla sig med i kölden.

De dränks av skurar från bergen, i brist på skydd håller de sig tätt intill klippan.

Faderlösa slits från sin mors bröst och tas i pant från den fattige.

De måste gå omkring nakna, utan kläder, hungrande bär de på kärvar.

Mellan deras murar pressar de ut olja, törstande trampar de vinpressen.

Från staden hörs de döendes jämmer, svårt sårade ropar på hjälp. Men Gud bryr sig inte om ondskan.

Andra har blivit fiender till ljuset, de känner inte dess vägar och håller sig inte på dess stigar.

Så snart det dagas stiger mördaren upp, han dödar den nödställde och fattige, och om natten blir han tjuvars like.

Äktenskapsbrytarens öga spanar efter skymningen, han tänker: ”Inget öga får se mig” och täcker sitt ansikte med en slöja.

Vid mörkrets inbrott bryter de sig in i husen, om dagen låser de in sig. De vill inte veta av ljuset,

för svartaste mörker är morgon för dem alla, de är väl förtrogna med mörkrets fasor.

De är skum på vattenytan. Deras mark är förbannad i landet, ingen styr sin färd till vingårdarna.

Som torka och hetta slukar snövatten, så slukar dödsriket den som har syndat.

Modersskötet glömmer honom, maskar frossar på honom, ingen bevarar hans minne. Orätten bryts som ett träd.

Han gör illa den ofruktsamma som inte kan föda och är inte god mot änkan.

Men Gud rycker bort de starka genom sin kraft. När han griper in kan de inte vara säkra för sitt liv.

Han ger dem trygghet och vila, men hans ögon vakar över deras vägar.

En kort tid är de upphöjda, sedan är de borta, de slås ner och skördas som alla, de vissnar som axens toppar.

Om det inte är så, vem kan visa att jag ljuger och göra mina ord om intet?