Om Moab. Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ve över Nebo, för det har ödelagts! Kirjatajim har kommit på skam och intagits, fästet har kommit på skam och ligger krossat.

Moab prisas inte längre. I Heshbon smider man onda planer mot det: ”Kom, låt oss göra slut på det, så att det inte mer är ett folk!” Också du, Madmen, ska tystas, svärdet ska förfölja dig.

Sorgerop hörs från Horonajim, förödelse och stor förstörelse.

Moab är krossat, högljutt klagar barnen där.

Uppför backen mot Luhit går man under gråt, och på vägen ner till Horonajim hörs ångestfulla sorgerop över förstörelsen.

Fly, rädda era liv och bli som en buske i öknen!

Eftersom du litar till dina gärningar och dina skatter ska också du intas. Och Kemosh ska gå i fångenskap och hans präster och furstar med honom.

Ödeläggaren ska drabba varje stad, och ingen stad ska komma undan. Dalen ska bli fördärvad och slätten läggas öde, så som Herren har sagt.

Ge Moab vingar, flygande måste han fly. Hans städer ska bli öde, och ingen ska bo i dem.

Förbannad är den som utför Herrens verk försumligt, förbannad är den som tvekar att bloda ner sitt svärd!

Moab har levt i trygghet från sin ungdom, han har legat i ro som vin på sin bottensats. Han har inte hällts från kärl till kärl, inte vandrat bort i fångenskap. Därför har han kvar sin smak, och hans luktsinne har inte förändrats.

Se, därför ska dagar komma, säger Herren, då jag sänder till honom vintappare, som ska tappa honom och tömma hans fat och krossa hans krukor.

Då ska Moab skämmas för Kemosh, liksom Israels folk fick skämmas för Betel som de litade till.

Hur kan ni säga: ”Vi är hjältar och tappra män i striden”?

Moab ska ödeläggas, dess städer gå upp i rök och dess utvalda unga män komma ner för att slaktas. Så säger Kungen, Herren Sebaot är hans namn.

Moabs undergång är nära, hans olycka kommer med hast.

Ha medlidande med honom, alla ni som bor omkring honom, alla ni som känner hans namn! Säg: ”Hur sönderbruten är inte den starka spiran, den härliga staven!”

Kom ner från din härlighet och sätt dig på torra marken, du dotter Dibons folk, för den som ödelägger Moab drar upp mot dig och förstör dina fästen.

Ställ dig vid vägen och se dig omkring, du som bor i Aroer. Fråga honom som flyr och henne som kommit undan, säg: ”Vad har hänt?”

Moab har kommit på skam, det är krossat, jämra er och ropa! Berätta vid Arnon att Moab är ödelagt.

Domen har drabbat slättlandet, över Holon, Jahas och Mofaat,

över Dibon, Nebo och Bet-Diblatajim,

över Kirjatajim, Bet-Gamul och Bet-Meon,

över Keriot och Bosra och över alla andra städer i Moabs land, vare sig de ligger långt borta eller nära.

Avhugget är Moabs horn och sönderbruten är hans arm, säger Herren.

Gör honom drucken, för han har upphävt sig mot Herren. Moab ska vältra sig i spyor och bli till åtlöje, också han.

Eller var inte Israel till åtlöje för dig? Ertappades han bland tjuvar, eftersom du skakar på huvudet så ofta du talar om honom?

Överge städerna och bygg bo i klippan, ni Moabs invånare. Gör som duvan som bygger sitt näste i sidorna på gapande klyftor.

Vi har hört om Moabs högmod, hans gränslöst stora högfärd, hans stolthet, högmod och överlägsenhet och hans hjärtas förhävelse.

Jag känner hans fräckhet, säger Herren, hans tomma skryt och svekfulla sätt.

Därför jämrar jag mig för Moabs skull och klagar över hela Moab. Över Kir-Heres män ska man sucka.

Mer än Jaeser gråter, gråter jag över dig, du Sibmas vinstock. Dina rankor gick över havet och nådde till Jaesers hav. Mitt i din sommar och din vinbärgning har ödeläggaren slagit ner.

Glädjen och jublet har ryckts bort från de bördiga fälten och från Moabs land. Jag har gjort slut på vinet i pressarna, man trampar inte längre vin under glädjerop – rop hörs men inte glädjerop.

Från Heshbon hörs rop ända till Eleale, ända till Jahas höjer man sin röst och från Soar ända till Horonajim, till Eglat-Selisia, för också Nimrims vatten har blivit torr mark.

Jag ska i Moab göra slut på dem som bär fram offer på offerhöjden och tänder rökelse åt sina gudar, säger Herren.

Därför klagar mitt hjärta som en flöjt över Moab, mitt hjärta klagar som en flöjt över Kir-Heres män. Det som är kvar av vad de förvärvat går förlorat.

Alla huvuden är rakade och alla skägg avskurna. På alla händer finns ristningar och runt höfterna bär de säcktyg.

På alla Moabs tak och på dess torg hörs bara dödsklagan, för jag har krossat Moab som ett värdelöst kärl, säger Herren.

Hur nerbruten är han inte, hur jämrar de sig inte! Hur vänder inte Moab ryggen till i skam! Moab blir ett åtlöje och en skräck för alla som bor omkring honom.

För så säger Herren : Se, han svävar fram som en örn, han breder ut sina vingar över Moab.

Keriot intas, fästena erövras. Hjärtat hos Moabs hjältar blir på den dagen som hjärtat hos en kvinna i barnsnöd.

Moab ska förgöras så att det inte mer är ett folk, för han har förhävt sig mot Herren.

Fruktan, fallgrop och fälla väntar er, ni Moabs invånare, säger Herren.

Den som flyr från skräcken störtar i fallgropen, och den som kommer upp ur fallgropen fastnar i fällan, för jag ska låta ett hemsökelsens år drabba Moab, säger Herren.

I Heshbons skugga stannar de, det är slut med flyktingarnas kraft, för en eld gick ut från Heshbon, en låga från Sichon. Den förtärde Moabs sida, hjässan på stridslarmets söner.

Ve dig Moab! Förlorat är Kemosh folk, för dina söner har tagits till fånga, dina döttrar har förts bort i fångenskap.

Men i kommande dagar ska jag göra slut på Moabs fångenskap, säger Herren. Så långt domen över Moab.