För ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Far, Fridsfurste.

Så ska herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans rike. Det ska befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. Herren Sebaots lidelse ska göra detta.

Herren sänder ett ord mot Jakob, och det slår ner i Israel.

Hela folket ska märka det, Efraim och Samarias invånare. I stolthet och hjärtats högmod säger de:

"Tegelstenar har fallit, men vi ska bygga upp med huggen sten. Mullbärsfikonträd har huggits ner, men vi ska ersätta dem med cedrar."

Herren reser upp Resins motståndare mot dem och eggar upp deras fiender,

arameerna från öster och filisteerna från väster, och de ska sluka Israel med glupska gap. Med allt detta upphör inte hans vrede, hans hand är ännu uträckt.

För folket vänder inte om till honom som slår dem, de söker inte Herren Sebaot.

Därför ska Herren hugga av både huvud och svans från Israel, både palmtopp och sävstrå, allt på samma dag.

De äldsta och högst uppsatta är huvudet, profeten som lär ut lögn är svansen.

För de som leder detta folk vilseleder det, och de som låter sig ledas går i fördärvet.

Därför kan Herren inte glädja sig över deras unga män eller förbarma sig över deras faderlösa och änkor, för alla är hycklare och gör det som är ont, varje mun talar dårskap. Med allt detta upphör inte hans vrede, hans hand är ännu uträckt.

Ja, gudlösheten brinner som en eld, den förtär tistel och törne. Den antänder snårskogen så att den går upp i höga virvlar av rök.

Landet brinner genom Herren Sebaots vrede, och folket är som ved för elden. Ingen skonar sin broder.

Man river åt sig till höger men förblir hungrig, man tar för sig till vänster men blir inte mätt. Var och en äter köttet på sin egen arm:

Manasse äter Efraim och Efraim Manasse, och tillsammans angriper de Juda. Med allt detta upphör inte hans vrede, hans hand är ännu uträckt.