Herren ska förbarma sig över Jakob och än en gång utvälja Israel och låta dem få ro i deras eget land. Främlingar ska ansluta sig till dem och hålla sig till Jakobs hus.

Folken ska ta dem och föra dem hem, och Israels hus ska få dem som sin egendom i Herrens land som tjänare och tjänarinnor. Så ska deras fångvaktare bli deras fångar, och de ska råda över sina förtryckare.

På den dag då Herren ger dig ro från din smärta och oro och från det hårda arbete som du tvingats göra,

ska du ta upp denna sång över Babels kung och säga: "Vilket slut förtryckaren har fått! Indrivningen av guld är över.

Herren bröt sönder de gudlösas stav, härskarnas spira

som i grymhet slog folken med slag på slag och i vrede härskade över folkslagen med skoningslös förföljelse.

Hela jorden har fått vila och ro, man brister ut i jubel.

Även cypresserna gläds över ditt fall, likaså Libanons cedrar: ’Nu när du ligger där kommer ingen och hugger ner oss.’

Dödsriket därnere kommer i rörelse för din skull, för att ta emot dig när du kommer. Det väcker de avlidnas andar för din skull, jordens alla härskare, och låter hednafolkens alla kungar resa sig från sina troner.

Alla börjar de tala och säger till dig: ’Du har också blivit maktlös som vi, du har blivit som en av oss.’

Din prakt for ner till dödsriket, med dina harpors buller. Förruttnelse är bädden under dig och maskar ditt täcke.

Hur har du inte fallit från himlen, du strålande stjärna, du gryningens son! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du som slog ner folken till marken!

Du sade i ditt hjärta: ’Jag ska stiga upp till himlen, jag ska resa min tron ovanför Guds stjärnor. Jag ska sätta mig på mötesberget längst upp i norr.

Jag ska stiga upp över molnens höjder, jag ska bli som den Högste.’

Men ner till dödsriket störtades du, längst ner i graven.

De som ser dig stirrar på dig, de granskar dig och säger: ’Är detta den man som fick jorden att darra och riken att skaka,

som gjorde jorden till en öken och förstörde dess städer, och som aldrig släppte hem sina fångar?’

Folkens alla kungar ligger alla med ära, var och en i sitt vilorum,

men du är utkastad ur din grav som en föraktad gren, täckt av dräpta män som genomborrats av svärd och förts ner till gropens stenar. Du är som ett förtrampat as.

Du ska inte få vila i en grav som de, för du fördärvade ditt eget land och dräpte ditt eget folk." Förbrytarnas avkomma ska man aldrig mer nämna.

Ordna ett blodbad på hans söner för deras fäders missgärning. De får inte resa sig och ta över landet och fylla jordens yta med städer.

Jag ska resa mig mot dem, säger Herren Sebaot, och utrota ur Babel både namn och överlevande, både barn och ättlingar, säger Herren.

Jag ska göra det till ett tillhåll för hägrar och fylla det med sumpsjöar, jag ska sopa bort det med ödeläggelsens kvast, säger Herren Sebaot.

Herren Sebaot har svurit och sagt: Sannerligen, som jag har tänkt, så ska det ske, det jag beslutat ska bli verklighet.

Jag ska krossa Assur i mitt land, trampa ner honom på mina berg. Då ska hans ok lyftas av dem, hans börda lyftas från deras axlar.

Detta är det beslut som är fattat om hela jorden, detta är den hand som är uträckt över alla folk.

När Herren Sebaot har beslutat det, vem kan då göra det om intet? Hans hand är uträckt, vem kan då hindra den?

Året då kung Ahas dog kom denna profetia:

Gläd er inte, alla ni filisteer, över att staven som slog er är bruten. För från ormens rot ska det komma en huggorm, och dess avkomma blir en vajande giftorm.

De utblottades förstfödda ska finna bete, de fattiga ska vila i trygghet. Men din rot ska jag döda genom svält, de som blir kvar av dig ska dräpas.

Jämra dig, du port! Ropa, du stad! Alla i filisteernas land smälter bort av ångest, för ett rökmoln kommer norrifrån och ingen blir efter i fiendernas led.

Vad ska man svara det främmande folkets sändebud? Att Herren har grundat Sion, och där har de betryckta i hans folk sin tillflykt.