^39:6Som en handsbredd har du gjort mina dagar, min livslängd är som ingenting inför dig. Alla människor är bara en vindpust, hur säkra de än står. Sela

^39:7Som en skuggbild vandrar människan omkring, oroar sig till ingen nytta, samlar på hög och vet inte vem som får det.

^39:8Men vad hoppas jag nu på, Herre? Till dig står mitt hopp.

^39:9Rädda mig från alla mina synder, låt mig inte bli hånad av dårar.

^39:10Jag tiger och öppnar inte min mun, för det är du som har gjort det.

^39:11Vänd bort din plåga ifrån mig, jag går under av din hands aga.

^39:12När du tuktar någon för hans skuld, förtär du som mal det han har kärt. Alla människor är bara en vindpust. Sela

^39:13Hör min bön, Herre, lyssna till mitt rop! Var inte tyst inför mina tårar, för jag är en främling hos dig, en gäst som alla mina fäder.

^39:14Vänd bort din blick från mig, så att jag kan le igen innan jag går bort och inte finns här mer.