Se, över bergen kommer glädjebudbäraren som förkunnar frid. Fira dina högtider, Juda, uppfyll dina löften, för den onde ska inte mer dra fram genom dig, han är helt tillintetgjord.

En folkförskingrare drar upp mot dig. Bevaka dina fästen! Spana mot vägen, rusta dig, samla all din kraft.

Herren ska återställa Jakobs storhet liksom Israels storhet, för plundrare har plundrat dem och fördärvat deras vinstockar.

Hans hjältars sköldar har färgats röda, kämparna går klädda i scharlakan. Vagnarna gnistrar av stålglans den dag han gör sig redo, det svingas med spjut av cypress.

På gatorna stormar vagnarna fram, de kör om varandra på torgen. De ser ut som bloss, de far i väg som blixtar.

Han kommer ihåg sina väldiga kämpar. De snubblar där de rusar fram, de skyndar mot stadens murar och skyddstaken görs redo.

Flodernas portar öppnas, och palatset faller ihop.

Det är bestämt: Hon ska kläs av och föras bort. Hennes slavflickor ska sucka som duvor och slå sig över hjärtat.

Nineve var sedan gammalt som en vattenrik damm, men nu flyr vattnet bort. ”Stanna! Stanna!” Men ingen vänder sig om.

Röva silver, röva guld! Här finns skatter utan slut, överflöd av dyrbarheter.

Tom, tömd, förödd! Modlösa hjärtan, vacklande knän! Darrande höfter överallt! Alla ansikten är blossande röda.

Var är nu lejonens kula, platsen där de unga lejonen åt sitt byte, där lejonet och lejonhonan och lejonungen gick omkring utan att någon skrämde dem?

Lejonet rev i stycken tills ungarna fick nog, dödade för sina lejonhonor och fyllde sina hålor med byte, sina kulor med rivna djur.

Se, jag är emot dig, säger Herren Sebaot. Jag ska låta dina vagnar gå upp i rök, och dina unga lejon ska förtäras av svärd. Jag ska utplåna ditt rövade gods från jorden, och röster av dina sändebud ska inte mer höras.