Азбука веры » Bibeln » Job » гл.9

Job, Kapitel 9

Толкования

Толкования главы

9:1

9:2

см.:Иов.4:17;

9:3

9:4

см.:Иов.37:23;

9:5

см.:Иер.51:25;Мф.17:20;

9:6

9:7

см.:Нав.10:13;4Цар.20:11;

9:8

см.:Иер.51:15;Ин.6:19;Мк.6:49;Мф.14:25;

9:9

9:10

см.:Иов.5:9;

9:11

9:12

см.:Ис.10:15;Ис.14:27;

9:13

см.:Наум.1:6;

9:14

9:15

см.:Иов.10:7;

9:16

9:17

9:18

9:19

9:20

9:21

см.:1Кор.4:4;

9:22

см.:Иов.34:9;

9:23

9:24

9:25

см.:Иов.7:7;Пс.89:10;

9:26

см.:Прем.5:10;

9:27

9:28

9:29

см.:Иов.7:20;

9:30

см.:Иер.2:22;

9:31

9:32

см.:Еккл.6:10;Иер.49:19;

9:33

9:34

см.:Пс.88:33;

9:35

см.:1Кор.4:4;

Шведский

Языки

Då tog Job till orda och sade:

Jag vet mycket väl att det är så. Hur kan en människa stå rättfärdig inför Gud?

Om hon vill gå till rätta med honom, kan hon inte ge svar på en sak bland tusen.

Hans hjärta är vist, hans kraft är väldig, vem har trotsat honom och kommit undan?

Han flyttar berg utan att någon vet det och omstörtar dem i sin vrede,

han får jorden att vackla från sin plats och dess pelare att bäva,

han befaller solen att inte gå upp och förseglar stjärnorna,

han ensam spänner ut himlarna och skrider fram över havets rygg,

han har gjort Stora Björn och Orion, Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder,

han gör stora och ofattbara ting, under som ingen kan räkna.

Se, han går förbi mig utan att jag ser honom, han drar vidare utan att jag märker det.

Han griper sitt rov, vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: ”Vad gör du?”

Gud håller inte tillbaka sin vrede. För honom måste Rahabs följe böja sig.

Hur skulle jag kunna svara honom, välja ut ord inför honom?

Även om jag har rätt kan jag inte svara, bara be min domare om nåd.

Om jag ropar och han svarar, så tror jag inte att han lyssnar till min röst,

för han straffar mig med storm och slår mig med sår på sår utan orsak.

Han låter mig inte hämta andan utan mättar mig med bedrövelser.

Gäller det styrka? Se, han är stark! Gäller det vad som är rätt? Vem vill ställa mig till svars?

Om jag hade rätt skulle ändå min mun fälla mig, om jag vore oskyldig skulle han finna mig falsk.

Jag är oskyldig! Jag vill inte veta av mig själv, jag är trött på att leva.

Det går på ett ut, därför säger jag: Både den oskyldige och den skyldige förgör han.

Om en plåga bringar plötslig död, föraktar han de oskyldigas förtvivlan.

Jorden är given i de gudlösas hand. Han binder för ögonen på dess domare. Om det inte är han, vem är det då?

Mina dagar rusar i väg snabbare än en löpare, de flyr bort utan att ha sett någon glädje.

De far förbi som vassbåtar, som en örn som störtar mot sitt byte.

Om jag säger: Jag ska glömma mitt bekymmer, släppa min sorgsna min och vara glad,

så bävar jag ändå för alla mina kval, för jag vet att du inte ska döma mig fri.

Jag står där som skyldig, varför tröttar jag ut mig i onödan?

Även om jag tvättar mig med snö och renar mina händer med lut,

ska du ändå sänka ner mig i pölen och mina kläder ska avsky mig.

Han är inte en människa som jag, så att jag kan svara honom: ”Vi går tillsammans till rätten.”

Det finns ingen som kan döma mellan oss och lägga sin hand på oss båda.

Må han ta bort sitt ris från mig så att skräcken för honom inte förfärar mig.

Då ska jag tala utan att vara rädd för honom. Men så har jag det inte.