Hans söner brukade hålla fester i sina hem, var och en i tur och ordning. De sände bud och bjöd in sina tre systrar för att äta och dricka tillsammans med dem.

När en sådan omgång av festdagar hade avslutats, sände Job bud efter dem för att helga dem. Han steg upp tidigt på morgonen och offrade ett brännoffer för var och en av dem, för Job tänkte: ”Kanske har mina barn syndat och förbannat Gud i sina hjärtan.” Så gjorde Job varje gång.

En dag hände det att Guds söner kom och trädde fram inför Herren, och Åklagaren kom också med bland dem.

Då frågade Herren Åklagaren: ”Varifrån kommer du?” Åklagaren svarade Herren : ”Från en färd över jorden där jag vandrat omkring.”

Då sade Herren till Åklagaren: ”Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda.”

Åklagaren svarade Herren : ”Är det utan orsak som Job fruktar Gud?

Har du inte beskyddat honom och hans hus och allt han äger? Du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar breder ut sig i landet.

Men räck ut din hand och rör vid allt han äger. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.”

Herren sade till Åklagaren: ”Nåväl, allt han äger är i din hand. Men du får inte räcka ut din hand mot honom själv.” Satan gick då bort från Herrens ansikte.

När sedan Jobs söner och döttrar en dag åt och drack vin i den äldste broderns hem,

kom en budbärare till Job och sade: ”Oxarna gick för plogen och åsnorna betade i närheten.

Då slog sabeerna till och rövade bort dem, och folket slog de med svärd. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.”

Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Guds eld föll från himlen och slog ner bland småboskapen och folket och förtärde dem. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.”

Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Kaldeerna ställde upp sitt manskap i tre avdelningar och överföll kamelerna och rövade bort dem, och folket slog de med svärd. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.”

Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Dina söner och döttrar åt och drack vin i den äldste broderns hem.

Då bröt det fram en stark storm från öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det rasade samman över folket så att de dog. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.”

Då reste sig Job, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud och föll ner på marken och tillbad.

Han sade: Naken kom jag ur min moders liv, och naken ska jag återvända dit. Herren gav och Herren tog. Lovat är Herrens namn!

Under allt detta syndade inte Job och kom inte med någon anklagelse mot Gud.

En dag kom Guds söner och trädde fram inför Herren. Även Åklagaren var med bland dem och trädde fram inför Herren.

Då frågade Herren Åklagaren: ”Varifrån kommer du?” Åklagaren svarade: ”Från en färd över jorden där jag vandrat omkring.”

Herren sade till Åklagaren: ”Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Han står fortfarande fast i sin fromhet fastän du uppeggade mig mot honom för att förgöra honom utan skäl.”

Åklagaren svarade Herren : ”Hud för hud. Allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv.

Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.”

Herren sade till Åklagaren: ”Nåväl, han är i din hand. Men du måste skona hans liv.”

Och Åklagaren gick bort från Herrens ansikte och slog Job med svåra bölder, från fotsulan ända till hjässan.

Job tog då en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan.

Då sade hans hustru till honom: ”Står du fortfarande fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö.”

Men han svarade henne: ”Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, ska vi då inte också ta emot det onda?” Under allt detta syndade inte Job med sina läppar.

När tre av Jobs vänner fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom, kom de var och en från sin ort: Elifas från Teman, Bildad från Shua och Sofar från Naama. De enades om att gå och visa sitt deltagande och trösta honom.

Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen över sina huvuden.

Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.