Han går upp till sitt tempel, till Dibon och upp på offerhöjderna för att gråta. Över Nebo och Medeba jämrar sig Moab, alla huvuden där är rakade, alla skägg avskurna.

På deras gator har man svept sig i säcktyg. På deras tak och på deras torg jämrar sig alla, medan tårarna rinner.

Heshbon och Eleale höjer sorgerop, det hörs ända till Jahas. Därför jämrar sig Moabs krigare, deras själ våndas i dem.

Mitt hjärta sörjer över Moab. Flyktingarna därifrån flyr till Soar, till Eglat-Shelishija. Under gråt stiger man upp på Halluhits höjd, på vägen till Horonajim höjs sorgerop över förstörelsen,

för Nimrims vatten blir torr ödemark, gräset torkar bort, brodden vissnar, inget grönt finns kvar.

Resten av sina ägodelar, sina sparade tillhörigheter, bär man därför bort över Pilträdsbäcken.

Sorgeropen ljuder runt om i Moabs land. Deras jämmer når till Eglajim, deras klagan till Beer-Elim.

För Dimons vatten är fulla av blod, men ännu mer ska jag låta drabba Dimon: ett lejon för den som kommer undan från Moab och för dem som finns kvar i landet.