De grips av skräck, av plågor och smärtor, av vånda som en födande kvinna. Häpen stirrar den ene på den andre, deras ansikten blossar som lågor av eld.

Se, Herrens dag kommer, fruktansvärd med harm och brinnande vrede, för att ödelägga landet och utrota syndarna som bor där.

För himlens stjärnor och stjärnbilder ger inte längre sitt ljus. Solen går upp mörk och månen ger inte sitt sken.

Jag ska straffa världen för dess ondska, de gudlösa för deras skuld. Jag ska göra slut på de stoltas övermod och slå ner tyrannernas högmod.

Jag ska göra människor mer sällsynta än fint guld, män mer sällsynta än guld från Ofir.

Därför ska jag få himlen att darra och jorden att gunga och skaka i sina grundvalar – genom Herren Sebaots harm, på hans brinnande vredes dag.

Som bortjagade gaseller och får som ingen samlar ska de alla vända hem och fly, var och en till sitt folk och land.

Var och en som påträffas ska bli genomborrad, var och en som grips ska falla för svärd.

Deras spädbarn ska krossas inför deras ögon, deras hus ska plundras och deras kvinnor våldtas.

Se, jag ska egga upp mederna mot dem, de som inte bryr sig om silver och inte frågar efter guld.

Deras bågar fäller unga män, de har inget förbarmande med fostret i moderlivet, deras ögon har inget medlidande med barn.

Med Babel, rikenas krona, kaldeernas vackra stolthet, ska det gå som när Gud ödelade Sodom och Gomorra.

Aldrig mer ska det bli bebyggt, från släkte till släkte ska det ligga obebott. Ingen arab ska där slå upp sitt tält, ingen herde slå läger med sin hjord.

Där ska öknens djur lägga sig ner, dess hus ska fyllas av ugglor. Där ska strutsar bo, där ska getabockar hoppa omkring.

Schakaler ska tjuta i dess slott och ökenhundar i de praktfulla palatsen. Dess tid kommer snart, dess dagar ska inte fördröjas.