för att förvrida rättvisan för de nödställda och beröva de förtryckta i mitt folk deras rätt, för att göra änkor till sitt byte och plundra de faderlösa.

Vad ska ni göra på räkenskapsdagen när förödelsen kommer fjärran ifrån? Till vem ska ni fly för att få hjälp, och var ska ni göra av era rikedomar?

Den som inte faller på knä bland fångar måste falla bland de dräpta. Med allt detta upphör inte hans vrede, hans hand är ännu uträckt.

Ve över Assur, min vredes ris! Staven i hans hand är min harm.

Jag sände honom mot ett gudlöst folk, mot ett folk jag är vred på. Jag befallde honom att plundra och ta byte och trampa ner dem som smuts på gatorna.

Men så menade inte han, i sitt hjärta tänkte han inte så. Hans hjärta ville förgöra och utrota många folk,

för han säger: "Är inte alla mina furstar kungar?

Gick det inte Kalno som Karkemish, Hamat som Arpad och Samaria som Damaskus?

Min hand har drabbat andra gudars riken som hade fler gudabilder än Jerusalem och Samaria.

Skulle jag då inte göra med Jerusalem och dess gudabilder som jag har gjort med Samaria och dess gudar?"

Men när Herren har fullbordat allt sitt verk på Sions berg och i Jerusalem, ska jag ställa Assurs kung till svars för frukten av hans hjärtas övermod och hans stolta ögons högmod.

För han säger: "Detta har jag gjort med min starka hand och min vishet, för jag är så klok! Jag flyttade folkens gränser och plundrade deras skatter, som den mäktige störtade jag härskarna.

Min hand fann folkens skatter som i ett fågelbo, jag samlade ihop hela jorden som man tar övergivna ägg. Ingen rörde en vinge, öppnade näbben eller pep.

Ska yxan höja sig över honom som hugger med den, eller sågen förhäva sig över honom som använder den? Som om käppen kunde svinga honom som lyfter den, eller staven lyfta honom som inte är av trä!

Därför ska Herren Gud Sebaot sända en tärande sjukdom bland hans feta män, och under hans härlighet ska det brinna en brand som en brinnande eld.

Och Israels ljus ska vara som en eld, hans Helige som en låga, och den ska bränna och förtära hans törnen och tistlar, allt på samma dag.

Han ska helt göra slut på hans härliga skog och fruktträdgård. Det ska bli som när en sjuk tynar bort.

De träd som blir kvar i skogen ska vara lätträknade, ett barn kan skriva upp dem.

På den dagen ska Israels rest och de räddade av Jakobs hus inte längre stödja sig på honom som slog dem. I trohet ska de stödja sig på Herren, Israels Helige.

En rest ska vända om, en rest av Jakob, till Gud den Mäktige.

För även om ditt folk, Israel, vore som havets sand, så ska bara en rest av det vända om. Förödelse är beslutad, en rättfärdig störtflod.

Förödelse och beslutad straffdom ska Herren Gud Sebaot låta drabba hela landet.

Därför säger Herren Gud Sebaot så: Mitt folk som bor i Sion, var inte rädda för Assur. Han kommer att slå dig med riset och höja sin stav mot dig, som i Egypten.

För ännu en liten tid så upphör vreden mot dig, och min vrede ska vända sig till deras fördärv.

Herren Sebaot ska svänga sitt gissel över dem, som när han slog Midjan vid Orebsklippan. Han ska åter höja sin stav som han räckte ut över havet, som i Egypten.

På den dagen ska hans börda tas bort från dina axlar och hans ok från din nacke, för oket ska brista på grund av fetman.

Han kommer över Ajat, drar fram genom Migron. I Mikmas lämnar han sin tross.

De drar fram genom passet, tar nattkvarter i Geba. Rama bävar, Sauls Gibea flyr.

Ropa högt, dotter Gallim! Lyssna, Laisha! Arma Anatot!

Madmena flyr, Gibeons invånare söker skydd.

Samma dag gör han halt i Nob. Han svingar sin hand mot dottern Sions berg, mot Jerusalems höjd.

Se, Herren Gud Sebaot ska hugga av den lummiga kronan med våldsam kraft. De resliga stammarna ska fällas, de höga träden störta ner.

Han ska fälla snårskogen med järn, och Libanon ska falla för den Mäktige.