Hör det här, ni präster! Lyssna, ni av Israels hus, och hör på, ni som hör till kungens hus! Domen gäller er, för ni har varit en snara för Mispa och ett nät utbrett på Tabor.

Upprorsmännen har sjunkit djupt i sitt slaktande, men jag ska straffa dem alla.

Jag känner Efraim och Israel är inte dold för mig, för Efraim har nu blivit otrogna och Israel är orent.

Deras gärningar hindrar dem från att vända om till sin Gud, för det bor en otuktsande i deras bröst och de känner inte Herren.

Israels stolthet vittnar emot honom, Israel och Efraim kommer på fall genom sin missgärning. Också Juda kommer på fall med dem.

Med får och oxar går de för att söka Herren, men de finner honom inte. Han har dragit sig undan från dem.

De har svikit Herren, för de har fött barn som inte är hans. Nu ska nymånadsfesten förtära dem och deras åkrar.

Blås i basun i Gibea, i trumpet i Rama, slå larm i Bet-Aven: Fienden är efter dig, Benjamin!

Efraim ska bli ödelagt på straffets dag. Bland Israels stammar kungör jag vad som är sant.

Furstarna i Juda har blivit lika sådana som flyttar gränser. Över dem ska jag ösa min vrede som vatten.

Efraim lider förtryck, krossad av domen, för han har frivilligt följt människobud.

Därför är jag som mal för Efraim och som röta för Juda hus.

När Efraim såg sin sjukdom och Juda sitt sår, gick Efraim till Assur och sände bud till den store kungen. Men han kan inte hela er, ert sår kommer inte att läkas,

för jag ska vara som ett lejon mot Efraim, som ett ungt lejon mot Juda hus. Jag själv river dem och går min väg, jag släpar bort dem och ingen kan rädda.

Jag går min väg, jag återvänder till min boning tills de erkänner sin skuld och söker mitt ansikte. I nöden ska de vända sig till mig.