och Herren gav Juda kung Jojakim i hans hand liksom en del av kärlen i Guds tempel. Nebukadnessar förde dem till sin guds hus i Shinars land och satte kärlen i sin guds skattkammare.

Kungen befallde sin förste hovmarskalk Ashpenas att hämta några av Israels barn från kungaätten eller av förnäm börd,

unga män utan defekter som såg bra ut. De skulle kunna tillägna sig all slags lärdom, vara kloka, ha lätt för att lära och vara dugliga att tjäna i kungens palats. De skulle få undervisning i kaldeernas litteratur och språk.

Kungen bestämde åt dem en daglig tilldelning av kungens egen mat och av vinet som han själv drack. De skulle läras upp i tre år och därefter tjänstgöra hos kungen.

Bland dem var Daniel, Hananja, Mishael och Asarja av Juda stam.

Men förste hovmarskalken gav dem andra namn. Daniel kallade han Belteshassar, Hananja Shadrak, Mishael Meshak och Asarja Abed-Nego.

Men Daniel bestämde sig i sitt hjärta för att inte orena sig med kungens mat eller med vinet som han drack, och han bad förste hovmarskalken att han inte skulle behöva orena sig.

Gud lät Daniel finna nåd och barmhärtighet hos förste hovmarskalken,

men han sade till Daniel: ”Jag är rädd att min herre kungen, som har bestämt vad ni ska äta och dricka, ska finna att ni är magrare än era jämnåriga bland de unga männen. Då drar ni skuld över mig inför kungen.”

Då sade Daniel till hovmästaren som förste hovmarskalken satt över Daniel, Hananja, Mishael och Asarja:

”Gör ett försök med dina tjänare i tio dagar. Låt oss få äta grönsaker och dricka vatten.

Jämför oss sedan med de unga män som har ätit av kungens mat, och gör med dina tjänare efter vad du då ser.”

Han lyssnade till deras begäran och gjorde ett försök med dem i tio dagar.

Efter de tio dagarna visade det sig att de såg bättre ut och var mer välnärda än alla de unga män som åt av kungens mat.

Då tog hovmästaren bort maten de skulle ha fått och vinet de skulle ha druckit och gav dem grönsaker i stället.

Åt dessa fyra unga män gav Gud kunskap och insikt i all slags skrift och vishet, och Daniel förstod alla slags syner och drömmar.

När tiden var inne då kungen bestämt att de skulle hämtas, fördes de av förste hovmarskalken inför Nebukadnessar.

Kungen talade med dem, och det fanns ingen bland dem alla som kunde jämföras med Daniel, Hananja, Mishael och Asarja. De fick därför tjänstgöra hos kungen.

Han fann att de i allt som krävde vishet och förstånd var tio gånger klokare än alla de spåmän och besvärjare som fanns i hela hans rike.

Och Daniel blev kvar där ända till kung Koreshs första regeringsår.

Darejavesh fann det lämpligt att sätta hundratjugo satraper över riket, för att de skulle finnas överallt i riket.

Över dem satte han tre furstar, och en av dem var Daniel. Inför dem skulle satraperna avlägga räkenskap så att kungen inte skulle lida någon förlust.

Men Daniel utmärkte sig framför de andra furstarna och satraperna, för han hade en ande utan like, och kungen övervägde att sätta honom över hela riket.

Då försökte de andra furstarna och satraperna finna något att anklaga Daniel för i det som gällde riket. Men de kunde inte finna något att anklaga honom för eller något brottsligt hos honom, eftersom han var trogen i sin tjänst. Det fanns varken försumlighet eller ohederlighet hos honom.

Då sade männen: ”Vi lär inte hitta något att anklaga den där Daniel för, ifall det inte gäller hans gudsdyrkan.”

Därefter skyndade furstarna och satraperna i väg till kungen och sade till honom: ”Må du leva för evigt, kung Darejavesh!

Rikets alla furstar, guvernörer och satraper, rådsherrar och ståthållare har enats om att det bör antas en kunglig förordning och utfärdas ett påbud: Den som under trettio dagar ber till någon annan gud eller människa än till dig, o konung, ska kastas i lejongropen.

Så utfärda nu, o konung, ett påbud och sätt upp en skrivelse som efter Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.”

Kung Darejavesh gjorde så och lät sätta upp ett skriftligt påbud.

Så snart Daniel fick veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus. På övervåningen hade han fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen och bad och tackade sin Gud, precis som han tidigare brukat göra.

Då kom männen instormande och fann Daniel i färd med att be och åkalla sin Gud.

De gick då till kungen och frågade honom om det kungliga påbudet: ”Har du inte satt upp ett påbud om att den som under trettio dagar ber till någon annan gud eller människa än till dig, o konung, ska kastas i lejongropen?” Kungen svarade: ”Jo, och påbudet står fast efter Mediens och Persiens orubbliga lag.”

Då sade de till kungen: ”Daniel, en av de judiska fångarna, har varken tagit hänsyn till dig eller det påbud du utfärdat utan ber sin bön tre gånger om dagen.”

När kungen hörde det blev han djupt bedrövad och bestämde sig för att rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig för att finna en utväg och rädda honom.

Då skyndade männen in till kungen och sade till honom: ”Vet, o konung, att det är Mediens och Persiens lag att de påbud och förordningar som kungen utfärdar inte kan återkallas.”

Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen, och kungen sade till Daniel: ”Må din Gud, som du ständigt dyrkar, rädda dig!”

Och man bar fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill för att inget skulle kunna ändras i det som hände med Daniel.

Sedan gick kungen hem till sitt palats. Han fastade hela natten och lät inga kvinnor komma in till sig, och han kunde inte sova.

På morgonen när det ljusnade steg kungen upp och skyndade till lejongropen.

När han kom i närheten av gropen ropade han på Daniel med ängslig röst. Han sade: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare! Har din Gud, som du ständigt dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?”

Då svarade Daniel kungen: ”Må kungen leva för evigt!

Min Gud har sänt sin ängel och stängt lejonens gap så att de inte skadat mig. För jag är utan skuld inför honom, och jag har inte heller gjort något fel mot dig, o konung.”

Då blev kungen mycket glad och befallde att man skulle ta upp Daniel ur gropen. När han hade tagits upp kunde man inte se någon skada på honom, eftersom han hade litat på sin Gud.

Sedan lät kungen hämta männen som hade anklagat Daniel, och han lät kasta dem i lejongropen med deras barn och hustrur. Innan de ens hade nått botten i gropen överföll lejonen dem och krossade alla deras ben.

Därefter lät kung Darejavesh skriva till alla folk och stammar och språk som fanns över hela jorden: ”Jag önskar er fred och framgång!

Härmed befaller jag att man inom hela mitt rikes område ska bäva och frukta för Daniels Gud. För han är den levande Guden som består för evigt. Hans rike kan inte förgöras, hans välde har inget slut.

Han befriar och räddar, han gör tecken och under i himlen och på jorden, och han har befriat Daniel ur lejonens våld.”

Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaveshs regering, det vill säga under persern Koreshs regering.