Då bar man dit en man som varit förlamad från födseln. Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet.

När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva.

Då fäste de blicken på honom, och Petrus sade: "Se på oss!"

Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något.

Men Petrus sade: "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!"

Han grep honom i högra handen och reste honom upp, och genast fick mannen styrka i fötter och vrister.

Han hoppade upp och stod upprätt. Sedan började han gå och följde med dem in i templet där han gick runt och hoppade och prisade Gud.

Allt folket såg hur han gick omkring och prisade Gud,

och när de kände igen honom som mannen som hade brukat sitta och tigga vid Sköna porten utanför templet, fylldes de av bävan och förundran över det som hade hänt med honom.

Mannen höll sig till Petrus och Johannes, och allt folket skyndade fram till dem i den gång som kallas Salomos pelarhall. De var utom sig av häpnad.

När Petrus såg det sade han till folket: "Israeliter! Varför är ni förvånade över det här? Varför stirrar ni på oss, som om vi av egen kraft eller fromhet hade gjort att han kan gå?

Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus. Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom.

Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och krävde att få en mördare fri!

Livets furste dödade ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Det är vi vittnen till.

Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man som ni ser och känner. Tron som kommer genom det namnet har gett honom full hälsa, som ni alla ser.

Nu vet jag, bröder, att varken ni eller era ledare visste vad ni gjorde.

Men Gud har med detta uppfyllt det som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Messias skulle lida.

Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade

och tider av nytt liv kommer från Herrens ansikte och han sänder Messias som är bestämd för er, nämligen Jesus.

Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det återupprättas som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun.

Mose har sagt: En profet lik mig ska Herren er Gud låta uppstå åt er, bland era bröder. Honom ska ni lyssna till i allt vad han säger er.

Men var och en som inte lyssnar till den profeten ska utrotas ur folket.

Alla profeterna, de som har talat från Samuel och framåt, har också förkunnat dessa dagar.

Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sade till Abraham: I din avkomma ska alla folk på jorden bli välsignade.

Det var först och främst för er som Gud lät sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar."

Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna, men hans far var grek.

Bröderna i Lystra och Ikonium talade väl om Timoteus.

Paulus ville ha med honom på resan, och av hänsyn till judarna i de trakterna tog han och omskar honom eftersom alla visste att hans far var grek.

När de reste genom städerna överlämnade de besluten som apostlarna och de äldste i Jerusalem hade fastställt.

Och församlingarna stärktes i tron och växte i antal för varje dag.

Sedan tog de vägen genom Frygien och Galatien, eftersom de blev hindrade av den helige Ande från att förkunna ordet i Asien.

När de nådde Mysien försökte de ta sig till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande.

Då reste de genom Mysien ner till Troas.

På natten såg Paulus en syn där en makedonier stod och vädjade till honom: "Kom över till Makedonien och hjälp oss!"

När han sett denna syn försökte vi genast ta oss vidare till Makedonien, eftersom vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet för dem.

Vi lade ut från Troas och seglade rakt över till Samotrake, och nästa dag till Neapolis.

Därifrån tog vi oss till Filippi, som är den största staden i den delen av Makedonien och en romersk koloni. I den staden stannade vi några dagar.

På sabbaten tog vi oss ut genom stadsporten och gick längs en flod där vi antog att det skulle finnas en böneplats. Vi satte oss ner och började tala till de kvinnor som hade samlats där.

En av dem som lyssnade hette Lydia. Hon handlade med purpurtyger och var från staden Tyatira, och hon hörde till dem som vördade Gud. Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus predikade.

När hon och hennes familj hade blivit döpta, bad hon: "Om ni anser att jag tror på Herren, kom då och bo hemma hos mig!" Och hon övertalade oss.

En gång, när vi var på väg till böneplatsen, möttes vi av en slavflicka som hade en spådomsande och skaffade sina herrar stora inkomster genom att spå.

Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: "De här människorna är den högste gudens tjänare! De förkunnar för er en väg till frälsning!"

Så höll hon på i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sade till anden: "Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att lämna henne!" Och i samma ögonblick for anden ut.

När hennes herrar såg att deras hopp om inkomst var ute, grep de Paulus och Silas och släpade med dem till torget inför myndigheterna.

De förde fram dem till domarna och sade: "De här människorna stör ordningen i vår stad. De är judar

och förkunnar seder som vi romare inte får anta eller följa."

Även folket gick till angrepp mot dem, och domarna slet av dem kläderna och befallde att de skulle piskas.

De fick många rapp och kastades i fängelse, och fångvaktaren fick befallning att bevaka dem noga.

När han nu fick en sådan befallning, satte han dem i den innersta cellen och låste fast deras fötter i stocken.

Vid midnatt var Paulus och Silas i bön och lovsång till Gud medan fångarna lyssnade på dem.

Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv så att fängelset skakades i sina grundvalar. I samma ögonblick öppnades alla dörrarna, och allas bojor lossnade och föll av.

Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att fängelsedörrarna stod öppna drog han sitt svärd och skulle just ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade flytt.

Men Paulus ropade högt: "Gör dig inte illa! Vi är här allesammans."

Då bad han om ljus och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas.

Sedan förde han ut dem och frågade: "Herrar, vad ska jag göra för att bli frälst?"

De svarade: "Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj."

Och de förkunnade Herrens ord för honom och för alla i hans familj.

Redan vid samma timme på natten tog fångvaktaren med dem och tvättade deras sår, och han döptes genast tillsammans med hela sin familj.

Sedan förde han dem upp till sin bostad och dukade ett bord, jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud.

När det blev dag skickade domarna sina rättstjänare och lät säga: "Frige de där människorna."

Fångvaktaren framförde detta till Paulus och sade: "Domarna har sänt bud att ni ska friges. Så kom nu ut och gå i frid!"

Men Paulus sade till dem: "De har piskat oss offentligt utan rättegång, fast vi är romerska medborgare, och kastat oss i fängelse. Och nu vill de skicka iväg oss i hemlighet! Å nej, de får komma hit själva och hämta ut oss."

Rättstjänarna framförde dessaord till domarna, som blev förskräckta när de fick höra att de var romerska medborgare.

De kom och talade vänligt till dem och förde ut dem och bad dem lämna staden.

Men när Paulus och Silas var ute ur fängelset gick de i stället hem till Lydia, där de träffade bröderna och gav dem uppmuntran och tröst. Sedan drog de vidare.