Dra mig med dig, låt oss skynda! Kungen har fört mig in i sina kammare. Vi vill jubla och glädjas över dig, prisa din kärlek högre än vin. Med rätta älskar man dig!

Mörk är jag, men vacker, ni Jerusalems döttrar, som Kedars hyddor3, som Salomos tält.

Se inte på mig för att jag är mörk, för att solen har bränt mig. Min mors söner blev arga på mig, de satte mig att vakta vingårdarna. Min egen vingård vaktade jag inte.

Säg mig, du som min själ har kär: Var vallar du din hjord, var låter du den vila vid middagstid? Varför skulle jag gå som beslöjad4 vid dina vänners hjordar?

Vet du inte det, du skönaste bland kvinnor? Gå då i hjordens spår och valla dina killingar vid herdarnas tält.

Vid ett sto i faraos spann liknar jag dig, min älskade.

Dina kinder är så vackra med sina smycken, din hals med rader av pärlor.

Smycken av guld med pärlor av silver ska vi göra åt dig.

Medan kungen håller sin fest sprider min nardus5 sin doft.

Min vän är för mig ett myrragömme6 som vilar mellan mina bröst.

Min vän är för mig en klase hennablommor7 från En-Gedis8 vingårdar.

Vad du är vacker, min älskade, vad du är vacker! Dina ögon är duvor9.

Vad du är vacker, min vän, och ljuvlig! Vårt viloläger grönskar.

Cedrar är bjälkar i vårt hus, cypresser vår väggpanel.10