”Sänd ut män för att speja i Kanaans land som jag ger åt Israels barn. En man för varje fädernestam ska ni sända. Var och en av dem ska vara en ledare.”

På Herrens befallning sände Mose ut dem från öknen Paran. Alla var huvudmän bland Israels barn.

Deras namn var: Av Rubens stam: Shammua, Sackurs son,

av Simeons stam: Shafat, Horis son,

av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son,

av Isaskars stam: Jigal, Josefs son,

av Efraims stam: Hosea, Nuns son,

av Benjamins stam: Palti, Rafus son,

av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son,

av Josefs stam, av Manasse stam: Gaddi, Susis son,

av Dans stam: Ammiel, Gemallis son,

av Ashers stam: Setur, Mikaels son,

av Naftali stam: Nahbi, Vofsis son,

av Gads stam: Geuel, Makis son.

Dessa var namnen på de män som Mose sände i väg för att speja i landet. Men Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua.

Mose sände i väg dem för att speja i Kanaans land och sade till dem: ”Dra upp till Negev och vidare upp till Bergsbygden.

Se efter hur landet är, om folket som bor där är starkt eller svagt, om de är få eller många,

om landet där de bor är gott eller dåligt, om städerna där de bor är som läger eller om de är befästa,

om jorden är fet eller mager och om det finns träd där eller inte. Visa er modiga och ta med er hit av landets frukt.” Det var den tid då de första druvorna mognade.

De gav sig av och spejade i landet från öknen Zin ända till Rehob där vägen går till Hamat.

De drog upp till Negev och kom till Hebron. Där bodde Ahiman, Sheshaj och Talmaj, Anaks avkomlingar. – Hebron byggdes sju år före Soan i Egypten. –

De kom till Druvdalen. Där skar de av en gren med en ensam druvklase. Den bars sedan på en stång av två man. Dessutom tog de granatäpplen och fikon.

Platsen kallades sedan Druvdalen på grund av den druvklase som Israels barn skar av där.

Efter fyrtio dagar vände de tillbaka sedan de hade spejat i landet.

De gav sig i väg och kom till Mose och Aron och hela Israels församling i öknen Paran i Kadesh, där de avgav rapport för dem och hela församlingen och visade dem landets frukt.

Och de sade till Mose: ”Vi kom till det land som du sände oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung, och här är frukt därifrån.

Men folket som bor i landet är starkt, och städerna är befästa och mycket stora. Dessutom såg vi avkomlingar av Anak där.

Amalekiterna bor i Negev, hetiterna, jebusiterna och amoreerna bor i bergsbygden, och kananeerna bor vid havet och utmed Jordan.”

Men Kaleb lugnade folket inför Mose och sade: ”Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!”

Men männen som hade gått upp med honom sade: ”Vi kan inte dra upp mot det folket, för de är för starka för oss.”

Inför Israels barn talade de illa om landet där de hade spejat och sade: ”Landet som vi har vandrat igenom och spejat i är ett land som förtär sina inbyggare, och allt folk som vi såg där var resliga män.

Vi såg också jättarna där – Anaks barn kom från jättestammen – och vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och så var vi också i deras ögon.”

Rubens barn och Gads barn hade stora och mycket talrika boskapshjordar. När de såg Jaesers land och Gileads land fann de att det var en god trakt för boskap.

Gads barn och Rubens barn kom då till Mose och prästen Eleasar och församlingens furstar och sade:

”Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Heshbon, Eleale, Sebam, Nebo och Beon,

det land som Herren har vunnit åt Israels församling, är ett land för boskap, och dina tjänare har boskap.”

De sade vidare: ”Om vi har funnit nåd inför dina ögon, så ge detta land till dina tjänare som besittning. Låt oss slippa gå över Jordan.”

Men Mose sade till Gads barn och Rubens barn: ”Ska ni stanna här medan era bröder drar ut i krig?

Varför vill ni göra Israels barn modlösa så att de inte vill gå över floden in i det land som Herren har gett dem?

Så gjorde också era fäder när jag sände dem från Kadesh-Barnea för att bese landet.

När de hade dragit upp till Druvdalen och sett landet, gjorde de Israels barn modlösa så att de inte ville gå in i det land som Herren hade gett dem.

Herrens vrede blossade upp den dagen, och han svor denna ed:

Av de män som drog upp ur Egypten ska ingen som är tjugo år eller äldre få se det land som jag med ed har lovat Abraham, Isak och Jakob, eftersom de inte i allt har följt mig,

ingen utom Kaleb, kenisiten Jefunnes son, och Josua, Nuns son, för de har i allt följt Herren.

Så brann Herrens vrede mot Israel, och han lät dem irra omkring i öknen i fyrtio år tills hela släktet var borta som hade gjort det som var ont i Herrens ögon.

Och se, ni har trätt i era fäders ställe, ni syndiga mäns avkomma, och ökar än mer Herrens glödande vrede mot Israel!

Om ni vänder er bort ifrån honom, kommer han att låta dem bli kvar i öknen ännu längre och ni drar fördärv över hela detta folk.”

Då kom de fram till Mose och sade: ”Låt oss här bygga inhägnader åt vår boskap och städer åt våra barn.

Själva ska vi genast beväpna oss och dra ut i spetsen för Israels barn tills vi har fört dem till deras plats. Under tiden kan våra barn bo i de befästa städerna, trygga från landets invånare.

Vi ska inte återvända hem förrän Israels barn har fått var och en sin arvedel.

Vi vill nämligen inte ha vår arvedel med dem, på andra sidan Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här på denna sida av Jordan, på östra sidan.”

Mose svarade dem: ”Om ni gör detta, om ni beväpnar er inför Herren till kriget

så att alla era beväpnade män går över Jordan inför Herren, tills han har fördrivit sina fiender inför sig

och landet blivit underkuvat inför Herren, då kan ni sedan vända tillbaka och vara utan skuld mot Herren och mot Israel. Detta land ska då bli er besittning inför Herrens ansikte.

Men om ni inte gör detta, se, då syndar ni mot Herren, och ni ska veta att er synd ska drabba er.

Bygg städer åt era barn och inhägnader åt er boskap och gör som ni har sagt.”

Gads barn och Rubens barn sade till Mose: ”Dina tjänare ska göra så som min herre befaller.

Våra barn, våra hustrur, vår boskap och alla våra dragdjur ska bli kvar här i Gileads städer.

Men dina tjänare, alla som är beväpnade för krig, ska dra över dit och strida inför Herrens ansikte så som min herre har sagt.”

Mose gav då befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua, Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar.

Mose sade till dem: ”Om Gads barn och Rubens barn går över Jordan med er, alla de som är beväpnade till strid inför Herrens ansikte, och landet blir kuvat inför er, då ska ni ge dem landet Gilead till besittning.

Men om de inte drar beväpnade över med er, ska de få sin besittning bland er i Kanaans land.”

Gads barn och Rubens barn svarade: ”Vad Herren har sagt till dina tjänare, det vill vi göra.

Inför Herrens ansikte ska vi beväpnade dra över till Kanaans land men få vår arvsbesittning här på denna sidan Jordan.”

Mose gav åt dem, åt Gads barn och Rubens barn och ena hälften av Manasse, Josefs sons, stam: amoreernas kung Sichons rike, och Bashans kung Ogs rike. Han gav dem landet med städer och områdena kring städerna.

Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer,

Atrot-Shofan, Jaeser, Jogbeha,

Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer med inhägnader för boskap.

Rubens barn byggde upp Heshbon, Eleale, Kirjatajim,

Nebo och Baal-Meon, vilkas namn har ändrats, och Sibma. Och de gav namn åt städerna som de byggde upp.

Makirs, Manasses sons, barn drog bort till Gilead och intog det och fördrev amoreerna som bodde där.

Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig där.

Och Jair, Manasses son, drog ut och intog deras byar och kallade dem Jairs byar.

Noba drog ut och intog Kenat med dess underlydande orter och kallade det Noba efter sitt eget namn.