Så säger Herren Sebaot: Man ska bärga en efterskörd från dem som är kvar av Israel, som från en vinstock. Räck ut din hand på nytt, som när man plockar druvor från rankorna.

Till vem ska jag tala och för vem ska jag vittna så att de hör? Deras öron är stängda så att de inte kan höra. Herrens ord föraktas bland dem, de vill inte veta av det.

Därför är jag fylld av Herrens vrede, jag orkar inte hålla tillbaka den. Ös ut den över barnen på gatan och över de unga där de samlas. Både man och kvinna ska drabbas, också den gamle och den som fyllt sina dagars mått.

Främlingar ska ta över deras hus, deras åkrar och hustrur, för jag ska räcka ut min hand mot dem som bor i landet, säger Herren.

Hög som låg, alla söker de oärlig vinst. Både profet och präst, alla handlar de lögnaktigt.

De tar det lätt med att bota mitt folks skada och säger: ”Allt är väl, allt är väl!” Men allt är inte väl.

De ska stå där med skam, för de har gjort avskyvärda saker. Ändå känner de ingen skam och förstår inte att blygas. Därför ska de falla bland dem som faller. När tiden kommer och jag straffar dem ska de komma på fall, säger Herren.

Så säger Herren : Ställ er vid vägarna och spana, fråga efter de urgamla stigarna. Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så ska ni finna ro för era själar. Men de svarade: ”Vi vill inte vandra på den.”

När jag satte väktare över er och sade: ”Lyssna till basunens ljud”, svarade de: ”Vi vill inte lyssna.”

Hör därför, ni hednafolk, och lägg märke till, du församling, vad som sker bland dem.

Hör du jord: Se, jag ska låta olycka drabba detta folk, frukten av deras tankar, eftersom de inte har lyssnat på mina ord utan förkastat min lag.

Vad bryr jag mig om rökelse från Saba eller finaste kalmus från fjärran land? Era brännoffer har jag inte behag till och era slaktoffer tycker jag inte om.

Därför säger Herren så: Se, jag ska lägga stötestenar framför detta folk, och på dem ska fäder och söner snubbla tillsammans, grannar och vänner förgås.

Så säger Herren : Se, ett folk kommer från landet i norr, ett stort hednafolk reser sig vid jordens yttersta ände.

De bär båge och lans, de är grymma och skoningslösa. Deras röst är som havets dån, och på sina hästar rider de fram, rustade som kämpar till strid mot dig, dotter Sion.

Vi har hört ryktet om dem. Våra händer sjunker ner, ängslan griper oss, ångest som hos en barnaföderska.

Gå inte ut på fältet och vandra inte på vägen, för fiendens svärd är där med skräck från alla sidor.

Du, mitt folk, min dotter, klä dig i säcktyg, rulla dig i aska, sjung sorgesång som efter ende sonen och håll bitter dödsklagan. Plötsligt drabbar oss fördärvaren.

Jag har satt dig att pröva mitt folk och gjort dig till en fast borg, för att du ska lära känna och pröva deras väg.

Alla är de förhärdade rebeller som går med förtal, de är som koppar och järn, allihop är fördärvare.

Blåsbälgen pustar, men ur elden kommer bara bly. Mer rening är meningslös, de onda rensas inte ut.

”Förkastat silver” kallar man dem, för Herren har förkastat dem.