Den rättfärdige går under, men ingen bryr sig om det. Fromma människor rycks bort, utan att någon inser att den rättfärdige tas bort för att slippa ondskan.

Han går in i friden. De som vandrar sin väg rakt fram kommer till vila på sina läger.

Men ni, kom fram hit, ni söner till spåkvinnor, ni barn till äktenskapsbrytare och prostituerade.

Vem gör ni er lustiga över? Mot vem spärrar ni upp munnen och räcker ut tungan? Är ni inte upprorets barn, lögnens avkomma,

ni som under alla gröna träd brinner av lust till avgudarna, ni som slaktar era barn i dalarna nere i bergsklyftorna.

Ravinens hala stenar är din del, de, just de, är din lott. Åt dem utgjuter du dryckesoffer och bär fram matoffer. Ska jag vara nöjd med sådant?

Du ordnade din bädd på höga och stora berg, dit gick du för att offra slaktoffer.

Bakom dörren och dörrposten satte du ditt minnestecken. Du övergav mig, klädde av dig, steg upp i din säng och gjorde den rymlig. Du ingick förbund med dem som du älskade att gå i säng med, du såg dem nakna.

Du gick till kungen med olja och använde många väldoftande salvor. Du sände dina budbärare till fjärran land, ja, ända ner till dödsriket.

Du blev trött av din långa färd, men du sade inte: "Det är lönlöst." Så länge du kunde röra din hand, mattades du inte.

Vem var du rädd för och fruktade, eftersom du bedrog mig? Du har inte kommit ihåg mig eller brytt dig om mig. Jag har varit tyst, och det sedan länge – är det därför du inte fruktar mig?

Men jag ska visa hur det är med din rättfärdighet och dina verk, de kommer inte att hjälpa dig.

När du ropar får din avgudasamling rädda dig. En vind ska ta med dem allihop, en fläkt ska föra bort dem. Men den som tar sin tillflykt till mig ska få landet till arvedel och mitt heliga berg till besittning.

Man ska säga: "Bana väg, bana och röj väg! Ta bort stötestenarna från mitt folks väg!"

För så säger den höge och upphöjde, han som tronar för evigt och heter "den Helige": Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan.

Jag ska inte gå till rätta för evigt, inte ständigt vredgas, för då skulle deras ande försmäkta inför mig, de själar som jag själv har skapat.

Jag var vred över hans girighetssynd, jag slog honom och dolde mig i min vrede. Men han vände sig bort och gick den väg han själv ville.

Jag har sett hans vägar, men jag vill bota honom och leda honom. Jag vill ge tröst åt honom och hans sörjande,

skapa lovsång på deras läppar, frid för den som är fjärran och frid för den som är nära, säger Herren. Jag ska bota honom.

Men de gudlösa är som ett upprört hav som inte kan vara stilla, vars vågor rör upp dy och smuts.

Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger min Gud. III. DET GAMLA OCH DET NYA SION (Kap 58:66)

Vem är han som kommer från Edom, från Bosra i högröda kläder, så ståtlig i sin dräkt, så stolt i sin stora kraft? "Det är jag som talar i rättfärdighet, som är mäktig att frälsa."

Varför är din dräkt så röd, varför liknar dina kläder en vintrampares?

"Jag har trampat vinpressen själv, ingen bland folken hjälpte mig. Jag trampade dem i min vrede, trampade sönder dem i min harm. Deras blod stänkte på mina kläder, och jag fick hela min dräkt fläckad.

För hämndens dag var i mitt hjärta och året för min återlösning hade kommit.

Jag såg mig omkring, men det fanns ingen hjälpare. Jag stod där förundrad, men det fanns ingen som stödde mig. Då hjälpte mig min egen arm, och min vrede stödde mig.

Jag trampade ner folken i min vrede och gjorde dem druckna i min harm, jag lät deras blod rinna ner på jorden."

Jag vill förkunna Herrens nådegärningar, Herrens lov, efter allt som Herren har gjort för oss, allt det goda som han gjort för Israels hus efter sin barmhärtighet och stora nåd.

Han sade: "De är ju mitt folk, barn som inte ska svika." Och han blev deras frälsare.

I all deras nöd var ingen verklig nöd, hans ansiktes ängel frälste dem. I sin kärlek och medömkan återlöste han dem, han lyfte upp dem och bar dem ständigt i forna dagar.

Men de var upproriska och bedrövade hans helige Ande. Därför blev han deras fiende, han stred själv mot dem.

Då tänkte hans folk på gångna tider, de tänkte på Mose: Var är nu han som förde dem upp ur havet, tillsammans med herden för hans hjord? Var är han som lade sin helige Ande i deras bröst,

han som lät sin härliga arm gå fram vid Moses högra sida, han som klöv vattnet framför dem och gjorde sig ett evigt namn,

han som förde dem genom djupen så att de likt springare i öknen inte stapplade?

Som när boskap går ner i dalen fördes de av Herrens Ande till ro. Så ledde du ditt folk och gjorde dig ett härligt namn.

Blicka ner från himlen, se till oss från din heliga och härliga boning! Var är nu din lidelse och din kraft? Ditt hjärtas ömhet och din barmhärtighet har dragit sig tillbaka från mig.

Du är ju vår Far! Abraham vet inte om oss, Israel känner oss inte. Men du, Herre, är vår Far. Vår Återlösare av evighet är ditt namn.

Varför, o Herre, låter du oss gå vilse från dina vägar, och varför förhärdar du våra hjärtan så att vi inte fruktar dig? Vänd tillbaka, för dina tjänares skull, för din arvedels stammars skull.

En kort tid ägde ditt heliga folk sitt land. Våra fiender trampade ner din helgedom.

Vi har blivit som de som du aldrig har varit herre över, som inte har uppkallats efter ditt namn.