Den rättfärdige går under, men ingen bryr sig om det. Fromma människor rycks bort, utan att någon inser att den rättfärdige tas bort för att slippa ondskan.

Han går in i friden. De som vandrar sin väg rakt fram kommer till vila på sina läger.

Men ni, kom fram hit, ni söner till spåkvinnor, ni barn till äktenskapsbrytare och prostituerade.

Vem gör ni er lustiga över? Mot vem spärrar ni upp munnen och räcker ut tungan? Är ni inte upprorets barn, lögnens avkomma,

ni som under alla gröna träd brinner av lust till avgudarna, ni som slaktar era barn i dalarna nere i bergsklyftorna.

Ravinens hala stenar är din del, de, just de, är din lott. Åt dem utgjuter du dryckesoffer och bär fram matoffer. Ska jag vara nöjd med sådant?

Du ordnade din bädd på höga och stora berg, dit gick du för att offra slaktoffer.

Bakom dörren och dörrposten satte du ditt minnestecken. Du övergav mig, klädde av dig, steg upp i din säng och gjorde den rymlig. Du ingick förbund med dem som du älskade att gå i säng med, du såg dem nakna.

Du gick till kungen med olja och använde många väldoftande salvor. Du sände dina budbärare till fjärran land, ja, ända ner till dödsriket.

Du blev trött av din långa färd, men du sade inte: "Det är lönlöst." Så länge du kunde röra din hand, mattades du inte.

Vem var du rädd för och fruktade, eftersom du bedrog mig? Du har inte kommit ihåg mig eller brytt dig om mig. Jag har varit tyst, och det sedan länge – är det därför du inte fruktar mig?

Men jag ska visa hur det är med din rättfärdighet och dina verk, de kommer inte att hjälpa dig.

När du ropar får din avgudasamling rädda dig. En vind ska ta med dem allihop, en fläkt ska föra bort dem. Men den som tar sin tillflykt till mig ska få landet till arvedel och mitt heliga berg till besittning.

Man ska säga: "Bana väg, bana och röj väg! Ta bort stötestenarna från mitt folks väg!"

För så säger den höge och upphöjde, han som tronar för evigt och heter "den Helige": Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan.

Jag ska inte gå till rätta för evigt, inte ständigt vredgas, för då skulle deras ande försmäkta inför mig, de själar som jag själv har skapat.

Jag var vred över hans girighetssynd, jag slog honom och dolde mig i min vrede. Men han vände sig bort och gick den väg han själv ville.

Jag har sett hans vägar, men jag vill bota honom och leda honom. Jag vill ge tröst åt honom och hans sörjande,

skapa lovsång på deras läppar, frid för den som är fjärran och frid för den som är nära, säger Herren. Jag ska bota honom.

Men de gudlösa är som ett upprört hav som inte kan vara stilla, vars vågor rör upp dy och smuts.

Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger min Gud. III. DET GAMLA OCH DET NYA SION (Kap 58:66)