Sedan sände han bud och kallade samman satraper, guvernörer och ståthållare, fogdar, skattmästare, domare, lagtolkare och alla andra makthavare i provinserna, för att de skulle komma till invigningen av statyn som kung Nebukadnessar hade ställt upp.

Då samlades satraperna, guvernörerna och ståthållarna, fogdarna, skattmästarna, domarna, lagtolkarna och alla andra makthavare i provinserna till invigningen av statyn som kung Nebukadnessar hade ställt upp. När de stod framför den,

utropade en härold med hög röst: ”Detta är befallningen till er, ni folk och stammar och språk:

När ni hör ljudet av horn, pipa, cittra, lyra, harpa, säckpipa och alla slags instrument, ska ni falla ner och tillbe den gyllene statyn som kung Nebukadnessar har ställt upp.

Men den som inte faller ner och tillber ska genast kastas i den brinnande ugnen.”

Så snart allt folket hörde ljudet av horn, pipa, cittra, lyra, harpa och alla slags instrument föll de ner, alla folk, stammar och språk, och tillbad den gyllene statyn som kung Nebukadnessar hade ställt upp.

Men strax därefter kom några kaldeiska män fram och anklagade judarna.

De tog till orda och sade till kung Nebukadnessar: ”Må kungen leva för evigt!

Kungen har befallt att alla människor ska falla ner och tillbe den gyllene statyn när de hör ljudet av horn, pipa, cittra, lyra, harpa, säckpipa och alla slags instrument,

och att var och en som inte faller ner och tillber ska kastas i den brinnande ugnen.

Men nu finns här några judiska män, Shadrak, Meshak och Abed-Nego, som du har satt att förvalta Babels provins. Dessa män sätter sig över ditt påbud, o konung. De dyrkar inte dina gudar och tillber inte den gyllene statyn som du har ställt upp.”

Då befallde Nebukadnessar i vrede och raseri att man skulle föra fram Shadrak, Meshak och Abed-Nego. När man hade fört fram dem inför kungen

sade Nebukadnessar till dem: ”Är det sant att ni, Shadrak, Meshak och Abed-Nego, inte dyrkar mina gudar och inte tillber den gyllene statyn som jag ställt upp?

Om ni nu faller ner och tillber statyn som jag gjort när ni hör ljudet av horn, pipa, cittra, lyra, harpa, säckpipa och alla slags instrument, så är allt väl. Men om ni inte tillber ska ni i samma stund kastas i den brinnande ugnen, och vilken gud kan då rädda er ur mina händer?”

Då svarade Shadrak, Meshak och Abed-Nego kungen: ”O Nebukadnessar, vi behöver inte svara dig på detta.

Om det blir så, är vår Gud som vi dyrkar mäktig att rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o konung.

Men om inte, så ska du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte tillber guldstatyn som du har ställt upp.”

Då fylldes Nebukadnessar av vrede mot Shadrak, Meshak och Abed-Nego, så att hans ansiktsuttryck förvandlades. Han befallde att man skulle göra ugnen sju gånger hetare än man någonsin sett den vara.

Och han befallde några av de starkaste männen i hans här att binda Shadrak, Meshak och Abed-Nego och kasta dem i den brinnande ugnen.

Så bands de, iförda sina byxor, mantlar, mössor och andra kläder, och kastades i den brinnande ugnen.

Men eftersom kungens befallning var så sträng och ugnen blivit så starkt upphettad, blev männen som förde dit Shadrak, Meshak och Abed-Nego själva dödade av eldslågorna.

Och de tre männen Shadrak, Meshak och Abed-Nego föll bundna ner i den brinnande ugnen.

Då blev kung Nebukadnessar förskräckt. Han reste sig hastigt och frågade sina rådsherrar: ”Var det inte tre män vi band och kastade i elden?” De svarade kungen: ”Jo visst, o konung.”

Då sade han: ”Men nu ser jag fyra män gå lösa och lediga inne i elden, helt oskadda. Och den fjärde ser ut som en gudason.”

Sedan gick Nebukadnessar fram till den brinnande ugnens öppning och ropade: ”Shadrak, Meshak och Abed-Nego! Ni den högste Gudens tjänare, kom ut, kom hit!” Då kom Shadrak, Meshak och Abed-Nego ut ur elden.

Och satraperna, guvernörerna, ståthållarna och kungens rådsherrar samlades där och såg att elden inte hade haft någon makt över männens kroppar, att deras huvudhår inte hade svetts och att deras kläder inte skadats. Man kunde inte ens känna att de luktade bränt.

Nebukadnessar tog då till orda och sade: ”Lovad är Shadraks, Meshaks och Abed-Negos Gud, som sände sin ängel och räddade sina tjänare. De litade på honom och gick emot kungens befallning och vågade sina liv för att inte tvingas dyrka eller tillbe någon annan gud än sin egen Gud.

Härmed befaller jag nu att var och en av alla folk och stammar och språk som säger något ovärdigt om Shadraks, Meshaks och Abed-Negos Gud, han ska huggas i stycken och hans hus ska göras till en sophög. För det finns ingen Gud som kan rädda så som han.”

Därefter lät kungen Shadrak, Meshak och Abed-Nego få stor ära och makt i Babels provins.

Från kung Nebukadnessar till alla folk och stammar och språk över hela jorden. Jag önskar er fred och framgång.

Jag finner för gott att härmed tillkännage de tecken och under som den högste Guden har gjort med mig.

Stora är hans tecken, mäktiga hans under. Hans rike är ett evigt rike, hans välde varar från släkte till släkte.

Darejavesh fann det lämpligt att sätta hundratjugo satraper över riket, för att de skulle finnas överallt i riket.

Över dem satte han tre furstar, och en av dem var Daniel. Inför dem skulle satraperna avlägga räkenskap så att kungen inte skulle lida någon förlust.

Men Daniel utmärkte sig framför de andra furstarna och satraperna, för han hade en ande utan like, och kungen övervägde att sätta honom över hela riket.

Då försökte de andra furstarna och satraperna finna något att anklaga Daniel för i det som gällde riket. Men de kunde inte finna något att anklaga honom för eller något brottsligt hos honom, eftersom han var trogen i sin tjänst. Det fanns varken försumlighet eller ohederlighet hos honom.

Då sade männen: ”Vi lär inte hitta något att anklaga den där Daniel för, ifall det inte gäller hans gudsdyrkan.”

Därefter skyndade furstarna och satraperna i väg till kungen och sade till honom: ”Må du leva för evigt, kung Darejavesh!

Rikets alla furstar, guvernörer och satraper, rådsherrar och ståthållare har enats om att det bör antas en kunglig förordning och utfärdas ett påbud: Den som under trettio dagar ber till någon annan gud eller människa än till dig, o konung, ska kastas i lejongropen.

Så utfärda nu, o konung, ett påbud och sätt upp en skrivelse som efter Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.”

Kung Darejavesh gjorde så och lät sätta upp ett skriftligt påbud.

Så snart Daniel fick veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus. På övervåningen hade han fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen och bad och tackade sin Gud, precis som han tidigare brukat göra.

Då kom männen instormande och fann Daniel i färd med att be och åkalla sin Gud.

De gick då till kungen och frågade honom om det kungliga påbudet: ”Har du inte satt upp ett påbud om att den som under trettio dagar ber till någon annan gud eller människa än till dig, o konung, ska kastas i lejongropen?” Kungen svarade: ”Jo, och påbudet står fast efter Mediens och Persiens orubbliga lag.”

Då sade de till kungen: ”Daniel, en av de judiska fångarna, har varken tagit hänsyn till dig eller det påbud du utfärdat utan ber sin bön tre gånger om dagen.”

När kungen hörde det blev han djupt bedrövad och bestämde sig för att rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig för att finna en utväg och rädda honom.

Då skyndade männen in till kungen och sade till honom: ”Vet, o konung, att det är Mediens och Persiens lag att de påbud och förordningar som kungen utfärdar inte kan återkallas.”

Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen, och kungen sade till Daniel: ”Må din Gud, som du ständigt dyrkar, rädda dig!”

Och man bar fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill för att inget skulle kunna ändras i det som hände med Daniel.

Sedan gick kungen hem till sitt palats. Han fastade hela natten och lät inga kvinnor komma in till sig, och han kunde inte sova.

På morgonen när det ljusnade steg kungen upp och skyndade till lejongropen.

När han kom i närheten av gropen ropade han på Daniel med ängslig röst. Han sade: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare! Har din Gud, som du ständigt dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?”

Då svarade Daniel kungen: ”Må kungen leva för evigt!

Min Gud har sänt sin ängel och stängt lejonens gap så att de inte skadat mig. För jag är utan skuld inför honom, och jag har inte heller gjort något fel mot dig, o konung.”

Då blev kungen mycket glad och befallde att man skulle ta upp Daniel ur gropen. När han hade tagits upp kunde man inte se någon skada på honom, eftersom han hade litat på sin Gud.

Sedan lät kungen hämta männen som hade anklagat Daniel, och han lät kasta dem i lejongropen med deras barn och hustrur. Innan de ens hade nått botten i gropen överföll lejonen dem och krossade alla deras ben.

Därefter lät kung Darejavesh skriva till alla folk och stammar och språk som fanns över hela jorden: ”Jag önskar er fred och framgång!

Härmed befaller jag att man inom hela mitt rikes område ska bäva och frukta för Daniels Gud. För han är den levande Guden som består för evigt. Hans rike kan inte förgöras, hans välde har inget slut.

Han befriar och räddar, han gör tecken och under i himlen och på jorden, och han har befriat Daniel ur lejonens våld.”

Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaveshs regering, det vill säga under persern Koreshs regering.