Han sade: ”Vad ser du, Amos?” Jag svarade: ”En korg med mogen frukt.” Då sade Herren till mig: ”Slutet har kommit för mitt folk Israel. Jag ska inte skona dem igen.

Sångerna i borgen ska på den dagen övergå i klagan, säger Herren Gud. Döda kroppar i mängd ska i tysthet kastas överallt.”

Hör detta, ni som trampar på den fattige och vill göra slut på de svaga i landet,

ni som säger: ”När är nymånadsdagen slut så vi får sälja säd, och sabbaten så vi får öppna kornboden? Då ska vi minska efa-måttet och höja priset och fuska med vågen så att den ljuger.

Då ska vi köpa de utblottade för pengar och den fattige för ett par skor, och sälja spillet som säd.”

Herren har svurit vid Jakobs stolthet: Aldrig ska jag glömma någon av deras gärningar.

Skulle inte landet darra när sådant sker, och skulle inte alla dess invånare sörja? Skulle inte hela landet höja sig som Nilen och röras upp och åter sjunka som Egyptens flod?

Det ska ske på den dagen, säger Herren Gud, att jag ska låta solen gå ner vid middagstid och lägga landet i mörker mitt på ljusa dagen.

Jag ska förvandla era högtider till sorg och alla era sånger till klagovisor. Jag ska klä allas höfter med säcktyg och göra alla huvuden skalliga. Jag ska låta det bli som när man sörjer ende sonen och låta det sluta som en bitter dag.

Se, dagar ska komma, säger Herren Gud, då jag sänder hunger i landet – inte en hunger efter bröd, inte en törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord.

De ska irra omkring från hav till hav och springa hit och dit från norr till öster för att söka efter Herrens ord, men de ska inte finna det.

På den dagen ska vackra unga kvinnor och unga män tyna bort av törst,

de som svär vid Samarias skam och säger: ”Leve din gud, Dan!” och ”Leve vägen till Beer-Sheba!” De ska falla och inte resa sig mer.