Då sände Joab bud till Tekoa och lät hämta en klok kvinna därifrån och sade till henne: ”Låtsas att du har sorg, ta på dig sorgkläder och smörj dig inte med olja, utan var som en kvinna som har sörjt en död under lång tid.

Gå sedan till kungen och säg detta till honom.” Och Joab lade orden i hennes mun.

Kvinnan från Tekoa talade med kungen. Hon föll ner till marken på sitt ansikte och bugade sig och sade: ”Hjälp, o konung!”

Kungen frågade henne: ”Vad vill du?” Hon svarade: ”Se, jag är änka, för min man är död.

Din tjänarinna hade två söner. De båda började slåss med varandra ute på marken och det fanns ingen som kunde skilja dem åt, så den ene slog ner den andre och dödade honom.

Nu har hela släkten rest sig mot din tjänarinna och de säger: Kom hit med honom som slog ner sin bror så att vi får döda honom, eftersom han tog sin brors liv och dödade honom. Så kan vi göra slut på arvingen också. De vill släcka den gnista av mig som är kvar genom att inte ge min man vare sig namn eller efterkommande på jordens yta.”

Då sade kungen till kvinnan: ”Gå hem igen. Jag ska ta mig an din sak.”

Kvinnan från Tekoa svarade kungen: ”Min herre och kung, låt skulden vila på mig och på min fars hus. Kungen och hans tron är utan skuld.”

Kungen sade: ”Om någon säger något till dig, ta då hit honom till mig, så ska han sedan inte besvära dig mer.”

Då sade hon: ”Må kungen komma ihåg Herren sin Gud, så att inte blodshämnaren kan fördärva mer och de inte förgör min son.” Då sade han: ”Så sant Herren lever, inte ett hår på din son ska falla till marken.”

Då sade kvinnan: ”Låt din tjänarinna säga ännu ett ord till min herre kungen.” Han sade: ”Tala.”

Kvinnan sade: ”Varför har du då tänkt på det sättet mot Guds folk? När kungen talar så blir han själv skyldig, eftersom kungen inte låter den han förskjutit komma tillbaka.

Alla ska vi dö, vi är som vatten som spills på marken och inte kan samlas upp igen. Men Gud tar inte bort livet, utan han tänker ut vägar så att den förskjutne inte ska vara skild från honom.

Nu har jag kommit för att säga detta till min herre kungen eftersom folket skrämde mig, och då tänkte din tjänarinna: Jag ska tala med kungen, kanske uppfyller kungen sin tjänarinnas önskan.

Ja, kungen ska lyssna till sin tjänarinna och rädda mig från den mans hand som ville utrota både mig och min son från Guds arvedel.

Din tjänarinna tänkte: Min herre kungens ord ska ge mig ro, för min herre kungen är som Guds ängel, han hör både gott och ont. Må nu Herren din Gud vara med dig.”

Då svarade kungen kvinnan: ”Dölj inte något för mig i det jag nu vill fråga dig om.” Kvinnan svarade: ”Må min herre kungen tala.”

Då sade kungen: ”Har Joab sin hand med i allt detta?” Kvinnan svarade: ”Så sant du lever, min herre kung: Ingen kan komma undan det som min herre kungen säger, vare sig åt höger eller vänster. Ja, det är din tjänare Joab som har befallt mig detta, och han har lagt allt som jag sagt i din tjänarinnas mun.

Din tjänare Joab gjorde på det sättet för att ge saken ett annat sken. Men min herre är som Guds ängel i vishet och vet allt som sker på jorden.”

Kungen sade sedan till Joab: ”Nåväl, jag gör det. Gå nu och hämta tillbaka den unge mannen Absalom.”

Då föll Joab ner med ansiktet mot marken och bugade sig och välsignade kungen och sade: ”I dag förstår din tjänare att jag har funnit nåd inför dina ögon, min herre och kung, eftersom kungen uppfyller sin tjänares önskan.”

Och Joab reste sig och begav sig till Geshur och förde Absalom till Jerusalem.

Men kungen sade: ”Han ska gå hem till sitt hus, han får inte komma inför mitt ansikte.” Och Absalom gick till sitt eget hus och kom inte inför kungens ansikte.

I hela Israel fanns ingen som lovordades så mycket för sin skönhet som Absalom, från fötterna till huvudet fanns inget fel på honom.

När han lät klippa håret på sitt huvud – han lät klippa det i slutet av varje år, eftersom det blev för tungt för honom – så vägde håret tvåhundra siklar efter kungsvikt.

Åt Absalom föddes tre söner och en dotter som fick namnet Tamar. Hon var en vacker kvinna.

När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma inför kungens ansikte,

sände han bud efter Joab för att skicka honom till kungen. Men Joab ville inte komma till honom. Absalom sände bud en andra gång, men Joab ville inte komma då heller.

Då sade han till sina tjänare: ”Ni ser Joabs åker bredvid min, där har han korn. Gå och sätt eld på den.” Absaloms tjänare tände då eld på åkern.

Då steg Joab upp och gick hem till Absalom och sade: ”Varför har dina tjänare tänt eld på min åker?”

Absalom svarade: ”Jag sände bud till dig och lät säga: Kom hit, jag vill skicka dig till kungen för att fråga: ’Varför fick jag komma hem från Geshur? Det hade varit bättre om jag hade varit kvar där.’ Nu vill jag komma inför kungens ansikte. Har jag någon skuld så får han döda mig.”

Joab gick då till kungen och berättade det för honom. Och kungen kallade till sig Absalom. Han kom till kungen, föll ner för honom på sitt ansikte och bugade sig till marken inför kungen. Och kungen kysste Absalom.

En tid därefter skaffade Absalom sig en vagn och hästar och femtio man som sprang framför honom.

Tidigt varje morgon brukade Absalom ställa sig vid vägen som ledde till porten, och så ofta någon var på väg till kungen för att få en rättssak avgjord, kallade Absalom honom till sig och frågade: ”Från vilken stad är du?” När han svarade: ”Din tjänare är från den och den av Israels stammar”,

sade Absalom till honom: ”Din sak är både god och rätt, men du har ingen som lyssnar på dig hos kungen.”

Absalom tillade: ”Tänk om jag var satt till domare i landet! Då kunde alla som har någon rättssak eller tvist komma till mig, och jag skulle ge dem rättvisa.”

Och när någon kom fram och ville falla ner för honom, räckte han ut handen och tog tag i honom och kysste honom.

Så gjorde Absalom med alla israeliter som kom för att få någon sak avgjord hos kungen. Så stal Absalom israeliternas hjärta.

När fyra år hade gått sade Absalom till kungen: ”Låt mig gå till Hebron och uppfylla mitt löfte som jag gett åt Herren.

Din tjänare gav nämligen ett löfte när jag bodde i Geshur i Aram: Om Herren låter mig komma tillbaka till Jerusalem ska jag tjäna Herren.”

Kungen sade till honom: ”Gå i frid.” Då bröt han upp och begav sig till Hebron.

Men Absalom sände i hemlighet ut budbärare till Israels alla stammar och lät säga: ”När ni hör basunen ljuda ska ni säga: Nu är Absalom kung i Hebron!”

Tvåhundra män från Jerusalem hade följt med Absalom. De hade blivit inbjudna och följde med i god tro helt ovetande.

Medan Absalom offrade slaktoffer sände han bud och lät hämta giloniten Ahitofel, Davids rådgivare, från hans stad Gilo. Sammansvärjningen växte i styrka och allt fler bland folket gick över till Absalom.

En budbärare kom till David och sade: ”Israels män har vänt sina hjärtan till Absalom.”

Då sade David till alla de tjänare som var med honom i Jerusalem: ”Kom, vi måste fly! Annars finns ingen räddning för oss undan Absalom. Skynda er i väg! Han kan plötsligt komma över oss och dra olycka över oss och slå staden med svärd.”

Kungens tjänare svarade kungen: ”Vad än vår herre kungen beslutar är vi dina lydiga tjänare.”

Och kungen gav sig i väg och hela hans hushåll följde med honom. Men kungen lämnade kvar tio av sina bihustrur för att se efter huset.

När kungen drog ut följde hela folket efter honom. Men de stannade vid det sista huset.

Alla hans tjänare och alla kereteerna och peleteerna drog förbi honom. Och alla de sexhundra gatiterna som hade följt med honom från Gat gick förbi framför kungen.

Då sade kungen till gatiten Ittaj: ”Varför går också du med oss? Vänd om och stanna hos kungen. Du är ju en främling och dessutom landsflyktig från ditt land.

Du kom i går, skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss när jag nu ger mig av, vart det nu bär hän? Vänd tillbaka och ta dina bröder med dig. Nåd och sanning vare med dig.”

Men Ittaj svarade kungen: ”Så sant Herren lever och så sant min herre kungen lever: Där min herre kungen är, där vill också din tjänare vara, i liv eller död.”

Då sade David till Ittaj: ”Kom då och gå med oss.” Och gatiten Ittaj följde då med tillsammmans med alla sina män och alla barn som han hade med sig.

Hela landet grät högljutt när folket drog fram. När kungen gick över Kidrondalen följde allt folket med och tog vägen mot öknen.

Där var också Sadok tillsammans med alla leviterna, och de bar Guds förbundsark. Men de satte ner Guds ark tills allt folket hade hunnit gå ut ur staden och Ebjatar kommit dit upp.

Då sade kungen till Sadok: ”Bär tillbaka Guds ark in i staden. Om jag finner nåd för Herrens ögon ska han föra mig tillbaka så att jag får se honom och hans boning igen.

Men om han säger: Jag har inte behag till dig – se, här är jag, han kan göra med mig vad han finner för gott.”

Kungen sade vidare till prästen Sadok: ”Är du inte en siare? Vänd tillbaka till staden i frid, tillsammans med era båda söner – din son Ahimaas och Ebjatars son Jonatan.

Jag tänker dröja vid vadställena i öknen tills det kommer bud från er med underrättelser till mig.”

Då återförde Sadok och Ebjatar Guds ark till Jerusalem och de stannade där.

Men David gick gråtande uppför Olivberget med täckt huvud och bara fötter. Allt folket som följde honom täckte också över sina huvuden och gick upp under gråt.

När det berättades för David att Ahitofel var med bland de sammansvurna hos Absalom, sade David: ” Herre, förvandla Ahitofels råd till dårskap.”

David kom upp på bergstoppen där han ville tillbe Gud. Då kom arkiten Hushaj mot honom med sönderrivna kläder och med jord på huvudet.

David sade till honom: ”Följer du med mig blir du bara till besvär för mig.

Men om du vänder tillbaka till staden och säger till Absalom: ’Jag vill vara din tjänare, o konung. Jag var din fars tjänare förut, men nu vill jag vara din tjänare’, då kan du göra Ahitofels råd om intet.

Där har du också prästerna Sadok och Ebjatar. Allt du får höra från kungens hus ska du berätta för prästerna Sadok och Ebjatar.

Deras två söner är med dem där, Sadok har Ahimaas och Ebjatar har Jonatan. Genom dem kan ni sända bud till mig om allt ni får höra.”

Och Hushaj, Davids vän, kom in i staden när Absalom drog in i Jerusalem.