När alla Israels barn såg hur elden kom ner och såg Herrens härlighet över huset, föll de ner på den stenlagda gården med ansiktena mot marken och tillbad Herren och tackade Herren, för han är god och hans nåd är evig.

Och kungen och hela folket offrade slaktoffer inför Herrens ansikte.

Kung Salomo offrade som slaktoffer 22 000 tjurar och 120 000 av småboskapen. Så invigdes Guds hus av kungen och hela folket.

Prästerna stod på sina platser, och leviterna stod med Herrens musikinstrument som kung David hade låtit göra, för att de med dem skulle tacka Herren, för hans nåd är evig. David lät nämligen leviterna utföra lovsången. Prästerna stod mitt emot dem och blåste i trumpeter medan hela Israel förblev stående.

Och Salomo invigde den mellersta delen av förgården framför Herrens hus. Där offrade han brännoffren och fettstyckena av gemenskapsoffret, eftersom kopparaltaret som Salomo hade låtit göra inte kunde rymma brännoffret, matoffret och fettstyckena.

Vid det tillfället firade Salomo högtiden i sju dagar och med honom hela Israel. Det var en mycket stor församling, från stället där vägen går mot Hamat ända till Egyptens bäckravin.

På åttonde dagen firade de en högtidsförsamling, för altarets invigning firades i sju dagar och högtiden i sju dagar.

Men på tjugotredje dagen i sjunde månaden lät han folket gå hem till sina tält, och de var fyllda av glädje och fröjd över det goda som Herren hade gjort mot David och Salomo och mot sitt folk Israel.

Så färdigställde Salomo Herrens hus och kungapalatset. Allt som Salomo hade föresatt sig att utföra i Herrens hus och i sitt eget hus lyckades väl.

Och Herren uppenbarade sig för Salomo om natten och sade till honom: ”Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till offerplats.

Om jag tillsluter himlen så att regn inte faller, om jag bjuder gräshoppor att fördärva landet eller om jag sänder pest bland mitt folk,

men mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land.

Mina ögon ska nu vara öppna och mina öron lyssna till vad som bes på denna plats.

Jag har nu utvalt och helgat detta hus för att mitt namn ska vara där till evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara där.

Om du vandrar inför mig så som din far David vandrade, så att du följer allt som jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter,

då ska jag låta din kungatron bestå för evigt som jag lovade din far David, när jag sade: Aldrig ska det saknas en avkomling av dig som råder över Israel.

Men om ni vänder om och överger de stadgar och bud som jag har förelagt er och går bort och tjänar andra gudar och tillber dem,

då ska jag rycka upp dem ur mitt land, det som jag har gett dem, och detta hus som jag har helgat åt mitt namn ska jag förkasta ifrån mitt ansikte. Jag ska göra det till ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk.

Hur storslaget detta hus än är, ska var och en som går förbi häpna över det och fråga: Varför har Herren gjort så mot detta land och mot detta hus?

Då ska man svara: Därför att de övergav Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och höll sig till andra gudar och tillbad och tjänade dem, därför har han låtit allt detta onda drabba dem.”

Sedan kom moabiterna och ammoniterna och med dem andra ammoniter för att strida mot Joshafat.

Man kom och berättade det för Joshafat och sade: ”En stor skara kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram. De är i Hasason-Tamar, det vill säga En-Gedi.”

Då greps Joshafat av fruktan och beslöt sig för att rådfråga Herren, och han utlyste en fasta över hela Juda.

Och Juda samlades för att söka hjälp hos Herren, och från alla Juda städer kom man för att söka Herren.

Joshafat steg upp i Juda mäns och Jerusalems församling i Herrens hus, framför den nya förgården.

Han sade: ” Herre, våra fäders Gud, är inte du Gud i himlen och den som råder över alla hednafolkens riken? I din hand är kraft och makt, och det finns ingen som kan stå dig emot.

Var det inte du, vår Gud, som fördrev detta lands invånare för ditt folk Israel och gav landet åt din vän Abrahams efterkommande för evig tid?

De bodde där, och de byggde där en helgedom åt ditt namn och sade:

Om något ont kommer över oss, svärd, straffdom eller pest eller svält, så vill vi träda fram inför detta hus och inför ditt ansikte, för ditt namn är i detta hus, och vi vill ropa till dig ur djupet av vår bedrövelse, och du ska då höra och hjälpa.

Se nu folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd! Det var deras område du inte lät Israel gå igenom när de kom från Egyptens land, utan de tog en omväg bort ifrån dem och förgjorde dem inte.

Se hur de nu lönar oss! De kommer för att driva bort oss från din besittning som du har gett oss till arvedel.

Ska inte du, vår Gud, hålla dom över dem? Vi förmår ingenting mot denna stora skara som kommer mot oss, och vi vet inte vad vi ska göra. Men våra ögon är vända till dig.”

Hela Juda stod inför Herren med sina små barn, sina hustrur och söner.

Då kom Herrens Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Mattanja, en levit av Asafs söner.

Han sade: ”Lyssna, alla ni i Juda och ni Jerusalems invånare och kung Joshafat! Så säger Herren till er: Var inte rädda eller modlösa inför denna stora skara, för striden är inte er utan Guds.

Gå i morgon ner mot dem. De drar då uppför Hassisbacken, och ni ska träffa på dem där dalen tar slut, framför Jeruels öken.

Men då är det inte ni som ska strida. Ni ska bara stiga fram och stå stilla, och ni ska få se Herrens frälsning. Han är med er, ni från Juda och Jerusalem. Var inte rädda eller modlösa. Gå i morgon ut mot dem, och Herren är med er.”

Då böjde Joshafat sig ner med ansiktet mot marken, och alla Juda män och Jerusalems invånare föll ner för Herren och tillbad Herren.

Och de leviter som hörde till kehatiternas och koraiternas folk, stod upp och lovade Herren, Israels Gud, med hög och stark röst.

Tidigt nästa morgon gick de ut till Tekoas öken. Och när de drog ut, steg Joshafat fram och sade: ”Hör mig, ni av Juda och ni Jerusalems invånare! Stå fasta i tron på Herren er Gud så består ni, lita på hans profeter så lyckas ni.”

Sedan han hade rådgjort med folket, ställde han upp sångare som skulle prisa Herren i helig skrud medan de drog ut framför den beväpnade hären. De skulle sjunga: ”Tacka Herren, evig är hans nåd.”

Och när de började att sjunga och lova, lät Herren ett angrepp komma bakifrån på folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd som hade kommit mot Juda, och de blev slagna.

Folket från Ammon och Moab reste sig mot folket från Seirs bergsbygd för att förinta och förgöra dem, och när de hade gjort slut på folket från Seir hjälptes de åt att förgöra varandra.

När Juda män kom upp på höjden med utsikt över öknen vände de sig mot fiendeskaran, och se, där låg döda kroppar fallna på marken. Ingen hade kommit undan.

Och när Joshafat kom med sitt folk för att plundra och ta byte från dem, fann de bland dem både gods och kläder och värdesaker i stor mängd. De tog för sig så mycket att de inte kunde bära det, och de fortsatte plundringen i tre dagar, för bytet var stort.

Men på fjärde dagen samlades de i Berakadalen. Där välsignade de Herren, och därför fick platsen namnet Berakadalen, som den heter än i dag.

Därefter vände alla Juda och Jerusalems män, med Joshafat i spetsen, glada tillbaka till Jerusalem, eftersom Herren hade låtit dem glädja sig över sina fiender.

De drog in i Jerusalem med lyror, harpor och trumpeter och tågade till Herrens hus.

Och fruktan för Gud kom över alla länders riken, när de hörde att Herren hade stridit mot Israels fiender.

Joshafats rike hade nu ro, för hans Gud gav honom lugn på alla sidor.

Så regerade Joshafat över Juda. Han var trettiofem år gammal när han blev kung, och han regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor hette Asuba och var dotter till Shilhi.

Han vandrade på sin far Asas väg och vek inte av från den, för han gjorde det som var rätt i Herrens ögon.

Men offerhöjderna avskaffades inte, och folket hade ännu inte vänt sina hjärtan till sina fäders Gud.

Vad som mer finns att säga om Joshafat, om hans första tid och om hans sista, det är skrivet i Jehus, Hananis sons, krönika som är upptagen i boken om Israels kungar.

Därefter ingick Juda kung Joshafat förbund med Israels kung Ahasja, trots att Ahasja levde ogudaktigt.

Joshafat kom överens med honom att bygga skepp som skulle gå till Tarshish. De byggde fartygen i Esjon-Geber.

Då profeterade Elieser, Dodavahus son från Maresha, mot Joshafat och sade: ”Eftersom du har ingått förbund med Ahasja ska Herren låta ditt företag bli om intet.” Och skeppen led skeppsbrott så att de inte kunde gå till Tarshish.

Josia var åtta år när han blev kung, och han regerade trettioett år i Jerusalem.

Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon och vandrade på sin fader Davids vägar och vek inte av vare sig åt höger eller åt vänster.

I sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var ung, började Josia söka sin fader Davids Gud, och i det tolfte året började han rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna och asherapålarna och från de snidade och gjutna avgudabilderna.

Baalsaltarna bröts ner inför honom, solstoderna som stod på dem högg han ner, och asherapålarna och de snidade och gjutna avgudabilderna slog han sönder och krossade till stoft, som han strödde ut på de mäns gravar som hade offrat åt dem.

Och prästernas ben brände han på deras altaren. Så renade han Juda och Jerusalem.

I Manasse, Efraims och Simeons städer ända till Naftali genomsökte han överallt husen.

Och sedan han hade brutit ner altarna, krossat asherapålarna och avgudabilderna till stoft och huggit ner alla solstoder i hela Israels land återvände han till Jerusalem.

I sitt artonde regeringsår, medan han höll på att rena landet och templet, sände kung Josia i väg Shafan, Asaljas son, och stadens ledare Maaseja och kanslern Joa, Joahas son, för att få Herren sin Guds hus i ordning.

De gick till översteprästen Hilkia och lämnade pengarna som hade kommit in till Guds hus och som leviterna som höll vakt vid tröskeln hade samlat in från Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, liksom från hela Juda och Benjamin och från Jerusalems invånare.

De överlämnade dem till de män som tjänstgjorde som förvaltare i Herrens hus. Dessa gav sedan pengarna till de arbetare som var sysselsatta vid Herrens hus med att reparera och förstärka byggnaden.

Timmermännen och byggnadsarbetarna fick pengarna för att köpa in huggen sten samt trävirke till stockar, som skulle användas för att timra upp de hus som Juda kungar hade förstört.

Männen utförde sitt arbete med plikttrohet. Förmän över dem och arbetsledare var Jahat och Obadja, leviter av Meraris släkt, och Sakarja och Meshullam av kehatiternas släkt. Alla dessa leviter var skickliga musiker.

De hade också tillsynen över bärarna och över dem som arbetade vid de olika göromålen. Några av leviterna var också skrivare, förmän och dörrvakter.

När de tog ut pengarna som hade flutit in till Herrens hus, fann prästen Hilkia Herrens lagbok som hade blivit given genom Mose.

Då sade Hilkia till skrivaren Shafan: ”Jag har funnit lagboken i Herrens hus.” Hilkia gav boken åt Shafan.

Shafan bar boken till kungen och lämnade sin redogörelse till honom. Han sade: ”Dina tjänare har gjort allt som de har fått i uppdrag att göra.

De har tömt ut de pengar som fanns i Herrens hus och har överlämnat dem åt förmännen och arbetarna.”

Skrivaren Shafan sade också till kungen: ”Prästen Hilkia har gett mig en bok.” Och Shafan läste ur den inför kungen.

När kungen hörde lagens ord, rev han sönder sina kläder.

Och kungen befallde Hilkia och Ahikam, Shafans son, och Abdon, Mikas son, och skrivaren Shafan och Asaja, kungens tjänare och sade:

”Gå och fråga Herren för mig och för dem som är kvar av Israel och Juda om det som står i den bok som man nu har funnit. Herrens vrede är stor, och den är utgjuten över oss, därför att våra fäder inte har hållit Herrens ord och inte har gjort allt som är föreskrivet i denna bok.”

Och Hilkia och de som kungen hade utsett gick till profetissan Hulda, hustru till Shallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tokehat, Hasras son. Hon bodde i Jerusalem, i Nya staden. Och de talade med henne så som de hade blivit tillsagda.

Då svarade hon dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Säg till den man som har sänt er till mig:

Så säger Herren : Se, över denna plats och över dem som bor här ska jag låta olycka komma, alla de förbannelser som är skrivna i den bok som man har läst för Juda kung.

De har övergett mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom alla sina händers verk, därför ska min vrede utgjutas över denna plats och ska inte utsläckas.

Men till Juda kung, som har sänt er för att fråga Herren, till honom ska ni säga: Så säger Herren, Israels Gud, om de ord du har hört:

Eftersom ditt hjärta veknade och du ödmjukade dig inför Gud när du hörde hans ord mot denna plats och mot dem som bor här, ja, eftersom du ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät inför mig har jag också hört dig, säger Herren.

Jag ska samla dig till dina fäder, och du ska samlas till dem i din grav med frid. Dina ögon ska slippa se all den olycka som jag ska låta drabba denna plats och dem som bor här.” Och de vände tillbaka till kungen med det svaret.

Då sände kungen bud och kallade samman alla de äldste i Juda och Jerusalem.

Och kungen gick upp i Herrens hus med alla Juda män och Jerusalems invånare, med prästerna och leviterna och allt folket, från den störste till den minste. Han läste upp för dem allt som stod i förbundsboken som man hade funnit i Herrens hus.

Och kungen steg fram på sin plats och slöt inför Herrens ansikte det förbundet att de skulle följa Herren och hålla fast vid hans bud, hans vittnesbörd och stadgar av hela sitt hjärta och av hela sin själ och göra efter förbundets ord, som var skrivna i denna bok.

Han lät alla som fanns i Jerusalem och Benjamin träda in i förbundet. Och Jerusalems invånare handlade efter Guds, sina fäders Guds, förbund.

Josia avlägsnade alla avgudar i de länder som tillhörde Israel och befallde alla som fanns i Israel att tjäna Herren sin Gud. Och så länge han levde vek de inte av från Herren, sina fäders Gud.