När du går i väg från mig i dag ska du träffa två män vid Rakels grav, i Selsa på Benjamins område. De kommer att säga till dig: Åsnorna som du gick för att söka har kommit till rätta. Så din far tänker inte mer på åsnorna, men han är orolig för er skull och säger: Vad ska jag göra för min son?

När du har gått vidare därifrån och kommit till Tabors terebint, ska du där möta tre män på väg upp till Gud i Betel. En av dem bär tre killingar, en bär tre brödkakor och en bär en vinlägel.

De kommer att hälsa vänligt på dig och ge dig två bröd, och du ska ta emot vad de ger.

Sedan kommer du till Guds Gibea där filisteernas postering är. Och när du kommer in i staden, träffar du på en skara profeter som är på väg ner från offerhöjden med lyra, tamburin, flöjt och harpa framför sig medan de själva profeterar.

Herrens Ande ska komma över dig, och du ska profetera med dem och bli förvandlad till en annan människa.

När du ser dessa tecken inträffa, gör då vad du finner lämpligt, för Gud är med dig.

Och du ska gå före mig till Gilgal. Se, jag ska komma ner till dig för att offra brännoffer och gemenskapsoffer. Du ska vänta i sju dagar tills jag kommer till dig och meddelar vad du ska göra.”

När Saul vände sig om för att gå ifrån Samuel, förvandlade Gud hans hjärta. Alla dessa tecken inträffade samma dag.

När de kom till Gibea kom en skara profeter emot honom. Då föll Guds Ande över honom, och han profeterade mitt ibland dem.

Alla som hade känt Saul förut fick se att han profeterade tillsammans med profeterna, och de sade till varandra: ”Vad har hänt med Kishs son? Är också Saul bland profeterna?”

Men en av männen därifrån svarade: ”Vem är deras far?” Härav uppkom ordspråket: ”Är också Saul bland profeterna?”

Men när han hade slutat profetera gick han upp på offerhöjden.

Då frågade Sauls farbror honom och hans tjänare: ”Vart gick ni?” ”För att leta efter åsnorna”, svarade han. ”Men när vi såg att vi inte kunde hitta dem någonstans, gick vi till Samuel.”

Då sade Sauls farbror: ”Berätta för mig vad Samuel sade till er.”

Saul svarade sin farbror: ”Han talade om för oss att åsnorna hade kommit till rätta.” Men vad Samuel hade sagt om kungadömet berättade han inte för honom.

Samuel kallade samman folket till Herren i Mispa.

Han sade till Israels barn: ”Så säger Herren, Israels Gud: Jag förde Israel upp ur Egypten, och jag befriade er från egyptierna och från alla andra kungadömen som förtryckte er.

Men i dag har ni förkastat er Gud, som räddade er ur alla era olyckor och svårigheter, och ni har sagt till honom: Sätt en kung över oss. Så träd nu fram inför Herren efter era stammar och era släkter.”

Därefter lät Samuel alla Israels stammar gå fram. Då träffades Benjamins stam av lotten.

När han sedan lät släkt efter släkt i Benjamins stam gå fram, träffades Matris släkt av lotten. Därpå träffades Saul, Kishs son, av lotten. Men när de sökte efter honom kunde de inte finna honom.

Och de frågade Herren än en gång: ”Har mannen kommit hit än?” Herren svarade: ”Se, han gömmer sig bland trossen.”

De sprang dit och hämtade honom, och när han stod bland folket var han huvudet högre än alla andra.

Samuel sade till allt folket: ”Här ser ni den som Herren har utvalt. Det finns ingen som han bland allt folket.” Då jublade alla och ropade: ”Leve kungen!”

Samuel förklarade för folket kungadömets rättigheter och skrev upp dem i en bok och lade den inför Herren. Sedan lät Samuel allt folket gå hem, var och en till sitt.

Också Saul begav sig hem, till Gibea, och en skara stridsmän vilkas hjärtan Gud hade rört följde honom.

Men några onda män sade: ”Hur ska den där kunna rädda oss?” De föraktade honom och bar inte fram några gåvor till honom. Men han låtsades som om han inte märkte det.

När David hade talat med Saul fäste sig Jonatans själ vid Davids själ, och Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv.

Saul tog till sig David den dagen och lät honom inte återvända till sin fars hus.

Och Jonatan slöt ett förbund med David, som han älskade lika djupt som sitt eget liv.

Jonatan tog av sig manteln som han bar och gav den till David, och även sina andra kläder, till och med sitt svärd, sin båge och sitt bälte.

Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, även Sauls tjänare.

När de kom hem och David återvände efter att ha dödat filistén, gick kvinnorna ut från Israels alla städer med sång och dans för att möta kung Saul med jubel, tamburiner och lyror.

Kvinnorna sjöng och dansade och sade: ”Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen.”

Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: ”David gav de tiotusen, mig gav de tusen. Nu fattas bara att han får kungadömet också.”

Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David.

Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen,

och han kastade det och tänkte: ”Jag ska spetsa fast David vid väggen.” Men två gånger vek David undan för honom.

Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade vikit ifrån Saul.

Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp.

David lyckades väl i allt han gjorde och Herren var med honom.

När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom.

Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare.

Saul sade till David: ”Här är min äldsta dotter Merab. Henne vill jag ge dig till hustru. Visa mig bara att du är tapper och utkämpar Herrens krig.” Saul tänkte nämligen: ”Min hand ska inte drabba honom, det får filisteernas hand göra.”

Men David svarade Saul: ”Vem är jag, vad är mitt liv och vad är min fars släkt i Israel, eftersom jag skulle bli kungens svärson?”

Men när tiden kom att Sauls dotter Merab skulle ha getts åt David, fick i stället meholatiten Adriel henne till hustru.

Men Sauls dotter Mikal älskade David. När man berättade det för Saul gladde det honom,

för Saul tänkte: ”Jag ska ge henne till honom. Hon ska bli en snara för honom, så att filisteernas hand kan drabba honom.” Han sade till David: ”För andra gången kan du nu bli min svärson.”

Saul befallde sina tjänare att de i hemlighet skulle säga till David: ”Kungen tycker om dig och alla hans tjänare älskar dig. Bli nu kungens svärson!”

När Sauls tjänare sade så till David svarade han: ”Tror ni det är så enkelt att bli kungens svärson? Jag är en fattig och enkel man.”

När Sauls tjänare berättade för honom vad David sagt,

bad Saul dem säga så här: ”Kungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av etthundra filisteer som hämnd på kungens fiender.” Saul hoppades nämligen att David skulle falla för filisteernas hand.

När Sauls tjänare talade om för David vad han hade sagt, ville David gärna bli kungens svärson på det villkoret. Innan tiden ännu hade gått ut,

bröt David upp och drog i väg med sina män och slog tvåhundra man av filisteerna. Han tog med sig deras förhudar och överlämnade hela antalet åt kungen för att få bli kungens svärson. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru.

Men Saul såg och förstod att Herren var med David och att Sauls dotter Mikal älskade honom.

Då blev Saul ännu mer rädd för David, och Saul blev Davids fiende för alltid.

Filisteernas furstar drog ut i fält, men så ofta de gjorde det hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare. Och hans namn blev mycket aktat.