I Ramatajim-Sofim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit.

Elkana hade två hustrur. Den ena hette Hanna och den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna hade inga.

Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Shilo, där Elis båda söner Hofni och Pinehas var Herrens präster.

Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret.

Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del, för han älskade henne även om Herren hade gjort henne ofruktsam.

För att provocera henne brukade hennes rival retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam.

Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt. Nu grät Hanna och ville inte äta.

Då sade hennes man Elkana till henne: ”Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?”

När de hade ätit och druckit i Shilo reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren.

Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt.

Hon gav ett löfte och sade: ” Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då ska jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv ska röra hans huvud.”

Medan hon bad länge inför Herren iakttog Eli hennes mun.

Hanna talade nämligen i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var berusad.

Därför sade han till henne: ”Hur länge ska du bära dig åt som en berusad? Se till att göra dig av med vinet!”

”Nej, min herre”, svarade Hanna, ”jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren.

Ta inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till nu.”

Då svarade Eli henne: ”Gå i frid, och må Israels Gud ge dig det du bad honom om.”

Hon sade: ”Må din tjänarinna finna nåd för dina ögon.” Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte sorgsen ut längre.

De steg alla upp tidigt nästa morgon, och sedan de tillbett inför Herren vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana låg med sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne.

Hanna blev havande och födde en son när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel: ”För jag har bett Herren om honom.”

När sedan Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt Herren,

gick inte Hanna med utan sade till sin man: ”Jag vill vänta tills pojken är avvand. Då ska jag ta med honom och föra fram honom inför Herrens ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid.”

Hennes man Elkana sade till henne: ”Gör vad du finner bäst. Stanna du tills du har avvant honom. Må bara Herren uppfylla sitt ord.” Så stannade hustrun hemma och ammade sin son tills hon hade avvant honom.

När hon hade avvant honom, tog hon med honom till Herrens hus. Hon tog också med sig tre tjurar, en efa mjöl och en lägel vin, och förde honom in i Herrens hus i Shilo. Pojken var då ännu helt ung.

De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli.

Hon sade: ”Hör på mig, min herre. Så sant du lever, min herre: jag är kvinnan som stod här bredvid dig och bad till Herren.

Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag bad om.

Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren.” Och de tillbad Herren där.